söndag 29 september 2013

Bokmässan över - Maj-Lis i London

Nästa år firar Bokmässan 30-årsjubileum (30). Jag har kanske inte varit där varje år, men ändå ganska många gånger, med de mest skiftande uppgifter. Två av de roligaste åren var kanske runt 2005, när Bokmässan genomförde ett pilotprojekt med gymnasieskolorna i Mölndal, som jag då var utbildningschef för.
Man förlängde helt enkelt mässan med en dag (onsdagen innan) och lade upp ett program för enbart ungdomar. Det blev väldigt lyckat och uppskattades mycket av eleverna. Man fortsatte inte projektet då det var väldigt arbetskrävande och svårt att få lönsamt. Men med dagens diskussioner om vikten av att få unga att läsa kanske man skulle kunna återuppväcka tankarna och söka medfinansiering från de oroades sida?
Än så länge finns ingen liknande manifestation för boken i landet och det lär väl knappast uppstå något liknande heller inom överskådligt tid. Det allra största är förstås den litteratur som presenteras och det är inte bara storsäljarna från de storsäljande förlagen. Man vet aldrig vad man hittar.
Starx innan mässan föll dock en liten oansenlig bok i mina händer. Den heter Maj-Lis i London och har, vad jag kan se, givits ut på eget förlag. Maj-Lis är fotografen Maj-Lis Andersen, som man även kan läsa mer om på hennes hemsida www.maryspictures.net.
Boken är en sorts självbiografisk, poetisk foto-essä som handlar om ett annat London och England än det man tänker på när man hör namnen. Jag förstår av texten att författaren har bott långa perioder i London och gjort staden till sin på det smärtsamma sätt som man bara kan göra när man bor där, inte vill något annat, men ändå inte kan göra den till sin på riktigt. För att det inte går.
" Vi bodde på landsbygden i Essex, där jag stod och kopierade bilder i skjulet i Bills trädgård. Bill var medlem i den lokala fotoklubben. Vi bodde i Chislehurst söder om London och vi bodde i Notting Hill. Vi flyttade ut. Madonna flyttade in."
Hela texten och bilderna är en sorts vildsint och samtidigt tillbakalutad glidning i marginalen, som just därför öppnar perspektiven in mot centrum. I staden och berättelsen. Boken lämnar mig ingen ro, läser den om och om.
"Who wants my Tesco card after I´m gone?"

fredag 27 september 2013

Göteborgs stadsbibliotek är årets bibliotek

Utnämningen av Göteborgs bibliotek till årets bibliotek är resultatet av ett osannolikt lagarbete på biblioteket. Beskedet att biblioteket skulle behöva stängas i två år under ombyggnaden kom nog som en kalldusch för de flesta, både brukare och personal. Men istället för att hänga med huvudet har man tillsammans gjort mer än det bästa av situationen och prövat nya idéer för att utveckla arbetsformer och service till det nya biblioteket som invigs på världsboksdagen den 23 april nästa år.
Innovationerna har man prövat ut på de fyra nischbiblioteken Global, Dynamo Mini och 300 kvadrat, men man får inte heller glömma att en stor del av personalen arbetar runt om i staden på stadsdelsbiblioteken och hämtar inspiration och idéer därifrån, som man kan ta med sig in i det nya huset.
Så denna utmärkelse måste ses som en arbetsseger för hela stadsbibliotekets personal. Kulturnämnden och kommunstyrelsen har också visat största förståelse för svårigheten att budgetera när hela verksamheten har varit i rörelse och det har underlättat och möjliggjort för bibliotekschefen att fatta de mest rationella besluten.
Stadsbibliotekets ledningsgrupp har suttit i lokaler i förvaltningens centrala administration på Norra Hamngatan 8 under den här tiden och jag har själv sett med vilken energi, glädje och konstruktiv attityd man haft för att lösa uppkommande problem. Man är där från tidiga ottan till sent, har bestämt sig för att detta att skapa göteborgarnas nya bibliotek är en händelse som är "once in a lifetime" och man agerar därefter.
Det är ett lagarbete, men det är viktigt för mig att säga att detta är ett fint erkännande för bibliotekschefen Christina Persson, som är den mest engagerade och drivande bibiblioteksmänniska jag har mött.

torsdag 26 september 2013

Bokmässan igång - Michael Kaiser talade om konstens värde på Medieakademin

Bokmässan rivstartade idag klockan åtta med en intensiv presentation av Michael Kaiser, som ibland kallas USA:s inofficiella kulturminister. Kaiser är chef för John F. Kennedy Center i Washington, ett "center for performing arts", med en budget på 200 miljoner dollar. Av detta har man ett statligt anslag på 150 000 vilket gör att man "inte blir så känslig för neddragningar av det offentliga stödet", som han uttryckte det.
Huvudfrågan är kanske hur man finansierar de övriga 199,850 miljonerna?
I sin nya bok The Cycle presenterar Kaiser sin filosofi, som i korthet går ut på att det viktigaste, det allra viktigaste och nästan enda viktiga, är att man måste utgå från hög konstnärlig kvalitet, att stödja konstnärernas drömmar och hjälpa till med att förverkliga dem.
Om idéerna är tillräckligt bra hittar man sedan de sponsorer, donatorer och mecenater som är villiga att stödja dem. Med denna grundfilosofi har han vänt mer eller mindre konkursmässiga konstnärliga ensembler och institutioner till att gå ihop och med vinst. Framför allt i USA, men även i Europa. Det tog 17 år att få ordning på och renovera och omorganisera Londonoperan....ett perspektiv som manar till eftertanke nu när Kungliga operan ska byggas om.
Han betonade att det är mycket lättare att arbeta på detta sätt i USA, eftersom det är ett "national embarrassment" att man inte har någon statlig kulturpolitik, ett historiskt arv från de första europeiska puritaner som seglade över Atlanten med Mayflower och som ansåg att musik och skådespel är synd.
Denna förlägenhet har skapat ett dåligt samvete som i sin tur lett till att det finns en störe beredskap och intresse för att gå in med donationer av olika slag i det amerikanska kulturlivet. Om han fick välja skulle det vara en modell som bestod av en större offentlig grundfinansiering och en lika stor privat. Då skulle man inte bli så känslig för konjunkturer, utan skulle kunna arbeta mera långsiktigt.
På många sätt är Kaisers tankar varken originella eller nya. Men det är kanske inte det som är huvudfrågan - det svåra är att göra det, genomföra det, i praktiken. Och på det området är han nog oöverträffad. Kanske var det också därför kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avrundade mötet med att förläna honom Nordstjärneorden.

tisdag 24 september 2013

Idag är vi alla romer

När jag kom tillbaka till Sverige efter fyra år i Tyskland 1992 insåg jag att jag hade förlorat något av den tillit och förtroende för Sverige som hemland som jag tydligen hade innan jag flyttade därifrån. Det fanns många skäl till det. Ett av de viktigaste var den påfallande självgodheten.
Efter att ha levt med den tyska återföreningen och den allt mer skoningslösa uppgörelsen med de egna tyska förbrytelserna innan och under Andra världskriget hade jag sett något som jag aldrig upplevt på det viset tidigare - en självkritik på riktigt.
I de svenska medier som fanns tillgängliga i Tyskland på den tiden kunde man utläsa en lätt blasé hållning till de stora händelserna där nere på kontinenten. I Sverige hade vi kommit så mycket längre, bra att de demokratiserar sig, det var på tiden, osv.
Det som sedan slog mig var att man i Sverige inte alls hade bearbetat sin förträngda historia med Nazi-Tyskland. Var det inte passkandaler så var det naziguld, stulet från mördade i koncentrationsläger. Jag kan inte se att denna historia är helt utredd ännu.
Likadant var det med diskrimineringen av romerna i Sverige. Delar av denna sorgliga historia kan man ta del av i den omskakande utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Diskrimineringen har pågått in i vår tid, och nu visar det sig att den blivit ännu mera utvecklad genom specifika register över romer. På listan finns över 200 barn, flera bara ett par år gamla. Varför dessa listor upprättats kommer vi säkert den närmaste tiden få läsa mer eller mindra fantasirika skildringar om, av välmenande företrädare för polismyndigheten.
Det verkligt allvarliga är i mina ögon att man inte ser eller inser att det inte är någon som helst skillnad på den här typen av registrering och den typ av registrering av romer, judar eller andra utpekade grupper i Nazi-Tyskland under den tiden. Inte heller där var alla tjänstemän, poliser eller hemliga poliser enbart ondsinta ideologiska fanatiker, utan av olika skäl gjorde som man blev tillsagd, av rädsla att förlora jobbet, eller livet, sitt eget eller närståendes.
Den oron behöver dock inte nitiska svenska tjänstemän hysa idag, ifall man skulle vägra upprätta olagliga register över specifika folkgrupper. Det hela kokar ned till en sorts sorglig blandning av naiv okunskap, historielöshet, självgodhet och bristande omdöme.
En av de författare som tidigast skrev om det generella övervakningssamhället var George Orwell i sin roman 1984. Om han vetat att den gata han bodde på, den park han passerade förbi på väg till puben och själva puben idag är TV-övervakade hade han knappast trott att det kunde vara möjligt. Det överskrider vida den fantasi han själv hade om en dystopisk övervakningsvärld.
I den världen lever vi alla, oavsett om vi kablar ut våra personliga data och omständigheter via Facebook, eller amerikanska säkerhetstjänsten hackar sig in i läkarjournaler och bankkonton. Men där är vi alla en av alla andra som utsätts för samma övervakning.
Skandalen med registreringen av svenska romer går flera steg längre och måste omedelbart redas ut och avbrytas. För romernas skull, men också för alla andras.
Idag är vi alla romer och jag känner bara hopplöshet efter ännu en obegriplig, onödig och farlig kränkning.

onsdag 11 september 2013

Kungliga operan byggs om - ny nationalscen?

Ett mycket glädjade besked att staten nu satsar på att bygga om Kungliga operan i dess magnifika lokaler och med en närmast perfekt lokalisering i centrala Stockholm. Det är inte minst ett viktigt beslut för att vårda kulturarvet och samtidigt för att försöka modernisera och öppna lokalerna för en bredare publik.
Det undandrar sig min bedömning om det går att komma tillrätta med de fysiska förutsättningar som krävs för att bedriva en nationalscen för operakonsten, liksom arbetsförhållandena i en teater som är bara några år yngre än Stora Teatern i Göteborg. Där drog man konsekvenserna av svårigheterna och lämnade lokalen 1994 för nybyggda Göteborgsoperan vid Lilla Bommen.
Ur ett kulturhistoriskt och operahistorisk perspektiv är ombyggnadsbeslutet mycket goda nyheter, likaså ur ett turism- och restaurangperspektiv (Operakällaren bevaras).
Från göteborgsk horisont är det mycket goda nyheter. Det betyder att en viss typ av stora internationella operaföreställningar och musikaler även fortsättningsvis kommer att välja Göteborgsoperan i första hand. Scenen är tillräckligt stor, de tekniska faciliteterna utmärkta och den konstnärliga nivån av god nordeuropeisk klass.

söndag 8 september 2013

En helg i Göteborg - Som ni vill ha det, GIBCA, En dold skatt och La Cage aux Folles

Det går inte att missta sig på att höstsäsongen dragit igång på riktigt nu, trots att sommarvärmen dröjer kvar ovanligt länge.
I fredags kväll var det premiär för Som ni vill ha det på Göteborgs stadsteater, en uppsättning som helt räddas av de underbara skådespelarprestationerna. För andra året i rad (förra året Lika för lika) väljer man att sätta upp en komedi av Shakespeare som första premiär för säsongen. Shakespeares dråpliga humor är alltid underbar och med Mia Höglund -Melin i högform som Rosalind blir det väldigt roligt. Men även Amelie Thorén som Celia, Eric Ericson som Orlando och Marina Nyströms Phebe är gestalter som dröjer sig kvar i minnet. Göran Ragnestam är överallt och ingenstans på ett mycket sympatiskt vis.
Som med alla komedier av det här slaget är slutet  en happy ending, när alla gifter sig och allt blir frid och fröjd. Det förtar allt som oftast helhetsintrycket av pjäsen . Jag vet inte hur man ska komma runt detta utan att begå våld på de klassiska texterna. Just detta slut räddades nästan av regin till på gränsen till uthärdligt, men jag kan inte hjälpa att jag sitter och längtar efter någon av tragedierna, eller kungadramerna
 (Ett kungarike för en häst).
Stefan Metz har gjort en tolkning av pjäsen som flyttar den till trettiotalets nånting och upptakten tyngs av diktatorn som landsförvisar sina fiender godtyckligt till Ardennerna. En del av dessa tidsmarkörer blir möjligen lite övertydliga, som planlöst skjutande med olika bössor bort i skogen, men det finns ändå något hälsosamt obestämbart i denna version som i någon mån korresponderar med Shakespeares mångtydighet. Annars brukar jag alltid propagera för en renare, 1500-1600-tals stil med åtminstone obestämbar klädsel och utrustning. Det är dock en rolig pjäs, temperamentsfullt spelad och det gör att man har överseende med de flesta infall från regin.
I humorns (och poesins) tecken går årets version av Gothenburg International Biennale of Contemporary Art, nu förkortat till GIBCA. Biennalen blir bättre och bättre för varje gång och i år har man skalat upp ordentligt, dels genom vårens representation i Venedig, men framför allt genom det mycket sympatiska sättet att utöka biennalen med andra aktörer till GIBCA Extended. Det är ett femtiotal aktörer runt om i Göteborg och Västra Götaland, som samlat sig kring temat Capturing the Radical Imagnination. Och det internationella uppbådet är magnifikt med konstnärer från större delen av den kända världen.
Tillbaka till rötterna kunde man gå samma dag på Göteborgs konstmuseum, som visade upp En dold skatt - en samling som donerades till Göteborgs stad tillsammans med Wernerska villan på Storgatan, av grosshandlaren med samma namn. Han var en av museets kanske mest betydande donatorer jämte Fürstenbergs och bidrog bl.a. till inköpet av Rembrandts Riddaren med falken, en av de sedan länge kända skatterna på museet. Nu tillkommer 20 målningar av Bruno Liljefors, vilket utökar samlingen till ca 40 verk och gör den till världens största. Men även en Munch och en Courbet, som formligen lyser efter det varsamma konservatorsarbetet inför visningen.
Efter denna konstdos, nästan överdos, avslutades kvällen sedan på Göteborgsoperan med premiären av La Cage aux Folles, en musical med ett ärende som tänjer gränserna för kön, familj, sexualitet och trofasthet. Det är färgsprakande och finstämt, extravagant och ynkligt - kort sagt en professionell urladdning av särskilt imponerande ballet och dansinsatser. Pjäsen bygger på en film och kanske det är därför som den känns lite pratig. Särskilt när vi har att göra med skådespelare som man kanske hellre vill höra sjunga än prata. Men det är underhållning av toppklass, med en botten av djupaste  allvar - det handlar om inget mindre än  människovärdet.

torsdag 5 september 2013

Ett dygn i Stockholm - Minneskonst på Bonniers konsthall

Så här tillbaka i Göteborg efter en sedvanlig försening med tåget på ett par, tre timmar och hemkomst mitt i natten frågar jag mig vad jag minns mest av den i tisdags kväll öppnade utställningen Minneskonst på Bonniers konsthall.
Som så ofta är det i själva verket inte alltid konsten som man minns bäst från ett vernissage, även om denna utställning är mycket kraftfull på flera sätt.
Det är mera gliporna i tiden, samtalen innan själva öppningen, polishelikoptern som hovrade ovanför Gamla stan för att skydda Obama och i princip gjorde det omöjligt att vistas på takterassen  till hotellet, samtalet om opera och Heidegger med en god vän, eftermiddagssolen på Café Tranan, rundeln i Asplunds bibliotek.
Men vid närmare eftertanke är detta i alla händelser en storslagen utställning och den följdes upp igår med en seminarieserie där talarna tematiserade just minnet och dess komplikationer. Seminariedagen var ett för utställningen genomfört samarbete med Södertörns högskola, där filosofen Hans Ruin, aktuell med en intressant Heidegger-bok, leder ett forskningsprojekt om just tid och minne. Flera av konstnärerna, som polska Alina Szapocznikow, hade egna minnen av Andra världskriget och Förintelsen, vilket i någon mening distanserar alla andra hågkomster till en annan typ av historia. Curatorn Anna Rottenberg talade medryckande om denna i Sverige förhållandevis okända skulptör, vars verk Tumörer personifierade sätter fram den andra livskrisen i skulptörens liv - cancerdiagnosen. Var och en som sett det på nära håll, och säkert de flesta andra, kan inte gå oberörd därifrån.
Victoria Fareld pratade om den österrikiske författaren Jean Amérys störda tidsuppfattning i relation till glömska och minne i hans liv som också innehöll två år  koncentrationslägret Bergen-Belsen. Fareld menade att en sådan katastrof pågår alltid och går inte att glömma. Minnet sträcker sig in i samtiden, som ett oavslutat skeende man aldrig kan vända sig bort ifrån.
För egen del saknade jag kanske (och det gör jag nog alltid) en koppling till Paul Celan, vars debutdiktsamling hette Mohn und Gedächtnis (betyder Vallmo och Minne), där vallmon är en symbol för glömska. I Celans fall handlar det om samma glidning mellan de olika upplevelserna av koncentrationsläger, Förintelse och Död och hur resten av livet utspelar sig i skuggan av detta minne.
Likt en konstbiennal finns det även en del andra verk i Minneskonst som ingår i utställningen utspridda på olika platser i Stockholm, såsom Stadsbiblioteket, Judiska museet, Vasaparken osv.
Jag hann inte se allt, men vill försöka göra det innan utställningen packar ihop den 24 november.