söndag 9 juni 2013

Kultur 3.0, Venedig, Venedigbiennalen och den skimrande Trieste-bukten.

Den italienske kulturteoretikern Pier Luigi Sacco har nu givits ut på svenska av Nätverkstan och publicerats i boken Kultur 3.0. Konst, delaktighet, utveckling Några av hans viktigaste texter (bl.a. i översättning av David Karlsson och Lotta Lekvall) finns med. Sacco har utvecklat en teori som han kallar Kultur 3.0, som är namnet på de tendenser han anser sig känna igen i samtida kulturliv.
Kultur 1.0 var den konst som kom till när stater och mecenater betalade konstnärer för att ge konstnärliga uttryck åt deras makt och/eller personliga storhet. Kultur 2.0 är den tendens som varit förhärskande under 1900-talet, med offentliga institutioner som haft uppdrag och medel att förmedla konsten till folket. Kultur 3.0 bygger på att skillnaderna mellan professionell konst och andra kulturyttringar löser upp sig och medborgarna själva blir mer aktiva och interaktiva med konst och konstnärer.
Intressanta är hans teorier om kulturens kraft som ekonomisk och social motor i dagens samhälle. Men det kräver planering och eftertanke.
Sacco är professor i kulturteori i Venedig och han avfärdar både Venedig och Florens som stelnade turiststäder där inget verkligt kulturellt liv äger rum. Han menar att stadens styrande har kapitulerat för kortsiktiga ekonomiska intressen och att båda städerna är mer eller mindre kommersiella öknar.
Att läsa detta, som jag gjorde, just i Venedig under invigningen av den 55 Venedigbiennalen kändes nästan komiskt, eller åtminstone mycket märkligt. Kanske är det något helt annat Sacco menar, men i så fall kommer det inte fram tillräckligt tydligt. Han anser tydligen att staden är en enda stor turistfälla.
Och ja, naturligtvis finns det delar av centrum som är nerlusade av t-shirtförsäljare, nasare av venezianska motsvarigheter till Hötorgskonst, pizzerior, allt vad Du vill ha i den genren.
Men samtidigt finns det något annat som helt och hållet vänder sig bort. Det finns bara man går in ett par tvärgator från huvudstråken, Man märker det inte minst inne på det helt magnifika biennal-området Arsenale, som jag förmodar är den gamla örlogshamnen. Ännu idag ligger där några minsvepare längst in.
 Man behöver inte anstränga sig så särdeles mycket för att tänka sig hur man förberedde skeppen för att ge sig ut på handelsfärder därifrån, eller för att delta i den heliga ligan och till slut knäcka det osmanska rikets överhöghet över sjöfarten i Medelhavet vid Lepanto 1571.
Det är svårt att hitta en miljö som är mera mättad av en lång, vindlande och ärorik historia, och ett så  magnifikt kulturarv. Jag har aldrig upplevt samtidskonst så starkt som i det här gamla kasern- och hamnområdet, tror jag.
På grund av tidsbrist, jag var bara kort i Venedig för att övervara den mottagning som Göteborg International Biennale of Contemporary Art (GIBCA) ordnade på fredagskvällen, så jag hade ingen möjlighet att se mer än det som fanns i Arsenale.
Glädjande var den stora spännvidden. Här fanns allt från foto och måleri, till teckande serier (Genesis) och en och annan oundviklig produktion av videokonst. Starkast intryck på mig gjorde nog ändå Pawel Althamers rum fyllt av skulpturer med ansikten från nu levande venetianare. Det finns sidor av människor som sällan får tydliga uttryck. Några av dem kunde åtminstone jag läsa in i dessa människoansikten, kontrasten till de ibland mekaniska kropparna och delvis koncentrationsfånge-liknande gestalterna pekade på något tidlöst problematiskt i det liv som är människans.
Så skillnaden mellan det myllrande, hektiska, sjudande Venedig blev desto större när tåget rullade in till centralen efter en resa längs den skimrande Trieste-bukten (för att anknyta till Anders Olsson senaste diktsamling men så oändligt lätt att svara dig.)
Trieste, efter 536 år av Habsburgsk flagg kändes som rena motsatsen med sina esplanader längs hamnen. Efter en stund på Harry´s bar vid Stora torget kände man sig förflyttad direkt till Wien. Det skulle vara intressant att veta hur Sacco ser på en stad som Trieste, om den kan anses vara kulturellt blomstrande?
 Det var nästan inte oväntat när det dök upp ett sms på telefonskärmen - Välkommen till Kroatien. Trieste ligger ett stenkast från de slovenska bergen och kroatiska Istrien. Medelhavet delar man med desto fler. Stadens nittonhundratalshistoria påminner om ett Berlin i miniatyr.
Ska kolla en gång till om Sacco skrivit om det.