måndag 30 mars 2009

Nytt år med Radetskymarschen?

Ibland aktualiseras en författare som ansetts vara bortglömd out of the blue och är plötsligt bärare av de nya tidernas gamla budskap. I Der Spiegel (Nr 14) läser jag om Joseph Roth som nu återkallats från de döda genom en biografi av Wilhelm von Sternburg. Roth kom ifrån en tyskspråkig judisk familj i Brody i Galizien i Polen. Hans mest kända roman är Radetsky-marschen som är en monumental skildring av det Habsburgska rikets sammanfall med Första världskrigets slut. Mer känd är kanske Johann Strauss marschmusik med samma namn, som avslutar nyårskonserten från Wien varje år.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att en skildring av det månghundraåriga Habsburgska rikets sammanbrott återkommer nu, när den nuvarande världsordningen åtminstone ser ut som om den knakar i sina fogar. Men Roth publicerade sin roman 1933 när helt andra politiska förändringar skakade Europa. Kanske är det Habsburgska rikets upplösning i Roths roman i själva verket en allegori för Weimarrepublikens undergång i trettiotalets Tyskland? Romaner om stora förändringar, om förluster, om det som försvinner finner ofta nya läsare just när något annat är på väg bort från oss. Strauss-marschen på nyår är snarare en påminnelse om det bestående, om det som aldrig ändras, utan finns lagrat i våra minnen, tankar och drömmar om något som skapar en mening och sammanhang i livet. Det är en sorts sällskap, in i framtiden.

fredag 20 mars 2009

A walk on the wild side?

För någon vecka sedan hittade jag i en CD-butik det jag trodde vara Lou Reeds samlade verk i en liten CD-box. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem kunde jag konstatera att alla de klassiska skivorna var med, "A Walk on the Wild Side", "Coney Island Baby", ja alltihop. Nästan.
Till min besvikelse kunde jag konstera att min favoritskiva, "Rock´n Roll Animal" inte var med,
oklart varför just denna inspelning inte ingick. Jag letade igenom min gamla vinylsamling och hittade till slut skivan, inklämd mellan Genesis "A Trick of the Tail" och Weather Reports "Heavy Weather".
Jag lade på skivan, drog på ljudet ganska högt och sjönk ned i fåtöljen för att lyssna. Det var en märklig upplevelse. Vet inte när jag lyssnade på den sist, kanske någon gång på 80-talet, men känslan infann sig direkt. Jag var tillbaka på Scandinavium någon gång 1977 och såg den bleke, nästan genomskinlige artisten framme på scenen och kom ihåg hur han omvandlades från en skendöd letargisk skuggperson till en extatisk guitar-hero på några sekunder. Introt till "Sweet Jane" måste vara ett av rockvärldens starkaste. Lekfullheten, där man nästan förleds att tro att riffet flätas ihop med Gärdebylåten är magnifik. Övergången från introt till det tunga kompet och basgången i "Sweet Jane" byggs upp i tre olika faser där intensiteten stegras till bristningsgränsen och i själva övergången är taktbytetet en sorts peripeti som går över i lättnad
när applåderna från publiken kommer igång. Kanske är det för att "Rock´n Roll Animal" är ett livealbum som det inte finns med i boxen. Kanske är det för knastert, bruset och den statiska elektriciteten på vinylskivan som förleder en att tro att ljudet är mer äkta än på en digital CD.
Kanske är introt till "Sweet Jane" en passage som jag aldrig kommer förbi, det känns nästan så.

lördag 7 mars 2009

I väntan på biljetter till Godot

Det är med viss tvekan jag för tredje gången på kort tid känner mig tvungen att skriva om en föreställning på Stadsteatern. Det kan lika gärna sägas direkt, Iwar Wiklanders tolkning av Vladimir i Henric Holmbergs uppsättning av "I väntan på Godot" måste vara hans livs roll.
Han bär hela pjäsen, fjäderlätt, på sina axlar. Men han gör det också tack vare det lustfyllda spelet tillsammans med en trulig, varm och eftertänksam Sven Wollter som Estragon. Sällan har jag sett ett samspel på Stadsteaterns Stora scen som lyft till sådana höjder och de stående ovationerna efter föreställningen var mer än välförtjänta. Så det kan bli en lång väntan på biljetter till denna uppsättning av Godot. Sannolikt kommer den också att bli bättre och bättre efter hand, när rollerna satt sig djupare och improvisationerna blir fler.
Regiföringen är att tacka för att skådespelarna inte faller i slapstick-fällan, vilket är lätt gjort i denna absurdistiska text. Humorn är istället varm, finkornig och lite just trulig, utan att de existentiella frågorna trängs undan. För mig överraskande är försoningen också nära och den Godot man väntar intensivt på är snarare Jesus än Marx.
Osökt kommer jag att tänka på min första rolltolkning av Sven Wollter på Stadsteatern, som Josef K i Kafkas "Processen". Det kan vara en sisådär trettiofem år sedan, under första halvan av sjuttiotalet. Då var det en revolutionär Wollter som kämpade mot den pragska byråkratin, vilken tippade över i kapitalistisk världsordning och det kändes verkligen som om revolutionen var nära. Innan Josef Wollter bröts ned i sin cell.
Det är en lång resa fram till denna Estragon, som utmärker sig snarare genom sin ovilja att tala och predika och istället ständigt är på väg av scenen. Det blir en sorts "reconciliation play", en försoning med livet och politiken och de stora och små frågorna och för första gången gör det inte ens något att den grötiga göteborgskan slår igenom i denna Becketska pjäs bland pjäser.

tisdag 3 mars 2009

Etisk policy för Konstfack?

Konstfack införde nya regler för examensarbeten hösten 2008 och med dem hade NUGs klotterfilm från tunnelbanan inte blivit godkänd, meddelar Konstfacks rektor Ivar Björkman idag på DN-debatt. Vidare får man veta att Konstfack ska tillsätta ett etiskt råd som nu ska ta fram "tydliga etiska riktlinjer som gäller för samtliga institutioner och skolan som helhet".
Samtidigt säger man "vi håller fingrarna borta från att hämma den konstnärliga kreativiteten".
Lycka till med den avvägningen, det är onekligen en grannlaga uppgift!
Det ska bli spännande att följa Konstfacks arbete med framtagande av en etisk policy.