Tosca på Göteborgsoperan - den utdragna passionens tempo.

Ibland blir konsten överraskad av samtidens autonomi. Vem kunde ana att premiären för Puccinis största och mest folkkära opera Tosca skulle sammanfalla med den allvarligaste krisen i Italiens ekonomi sedan Romarrikets nedgång och fall?
I Tosca lever man i skuggan av att Napoleon korsar Alperna för att erövra landet. I Lorenzo Marianis uppsättning på Göteborgsoperan glunkas det visserligen om Napoleon vid åtminstone ett tillfälle, men det är en annan marsch mot Rom som står i centrum, nämligen Mussolinis.
De fascistiska baskrarna är kännetecknet för det förtryck som får den kärlekskranke polischefen Scarpia (Anders Lorentzon) att tvinga sig på Floria Tosca (Ingela Brimberg) mot hennes vilja. Det leder till hans död, när Tosca full av vämjelse först bestiger honom på poliskontorets skrivbord, sedan med all kraft stöter dolken i hans hjärta.
Därmed tror hon kunna rädda sin stora kärlek, konstnären Mario Cavaradossis (Thomas Lind) liv, men ödets ironi leder till att de aldrig kan utnyttja det gemensamma utresetillståndet, då den fejkade avrättningen blir verklig, tvärtemot vad som var planerat. Tosca störtar sig utför stupet i en effektfull slutscen. Det hade hon kanske gjort även om de lyckats fly. Ty även Cavaradossi älskade en annan.
På ett vis är detta en ganska traditionell föreställning, men det finns något som oroar, som ligger under ytan och stör. Jag märker inte först vad det är, men tänker nu att det nog är det ganska långsamma tempot, i kombination med de olika scenbildernas framskjutna fonder. Det skapar bitvis en trängsel på scenen, i handlingen, en sorts andnöd som blir påtaglig och bestämmande. Det skapar också lysande förutsättningar för de tre solisterna att briljera. Sången är underbar, mest tycker jag idag om Ingela Brimbergs kraftfulla stämma, som jag uppskattade mycket också i Katja Kabanova för ett par år sedan. Hennes röda klänning, och den röda och gyllene bakgrund som skjuts fram när hon är är på scen är passionens, men också offrets och blodets färg.
I denna tragedi finns det bara offer, och de tre huvudpersonerna, som för övrigt spelar med ett härligt självförtroende, kämpar med kärlekens bristande synkronicitet över hela linjen. Det är ett av livets kvarvarande mysterier, hur människor väljer varandra och vilken destruktiv kraft det finns i de val som inte är ömsesidiga.
Tosca spelas vanligtvis varje decennium. Bilderna på väggen vid andra våningens bar från Stora Teatern berättar styckets historia i Göteborg. Den är lika lång som den är bred.