Jag hör röster överallt! En avhandling av Andreas Gedin

Konstnärliga fakulteten vid GU är en av de främsta i landet när det gäller konstnärlig forskning kring de skapande processerna. I slutet av maj lade Andreas Gedin fram en för mig förvånansvärt lite uppmärksammad avhandling med namnet Jag hör röster överallt - Step by Step.
Överraskande nog utgår Gedin från Michail Bachtins teorier om det polyfona (många röster som talar samtidigt) och dialogocitet. Bachtin anses av de flesta vara litteraturvetare, men Gedin visar övertygande hur man kan använda sig av den store ryssen också för att skapa en helhet av olika komponenter som utgör det konstnärliga verket. Det är kanske ett exempel på hur konstarterna har en tendens att närma sig varandra, intill sammanblandning, inom samtidskonsten. Det är många röster som bidrar även i denna vetenskapliga avhandling. Verkliga och uppdiktade personer, mejl-växlingar brev och citat från andra håll.
På så vis blir själva avhandlingen, vars kriterier egentligen är ganska givna utifrån högskoleförordningen, ett konstnärligt experiment som spränger avhandlingens form, men å andra sidan också visar HUR man kan anlägga ett metavetenskapligt perspektiv på en konstnärlig process, eller vid närmare eftertanke just det omvända. En konstnärlig process som ett metaperspektiv för en vetenskaplig text.
De övriga delarna i avhandlingen sysslar just med det förstnämnda - att dokumentera och teoretisera kring skapandet och produktionen av utställningar med utgångspunkt dels hos Bachtin, dels i anslutning till ett par större utställningar Gedin själv skapat.
Slutligen knyter Gedin ihop det hela genom att diskutera projektet Taking over, ett konstprojekt i vilket denna avhandling är en del.
Hela arbetet blir i någon mening därmed självrefererande och självgående. Det har den intressanta poängen att det polyfona medskapandet i processen bidrar till att spränga den akademiska dispositionen, samtidigt som det problematiserar just själva metoden. En fråga man kan ställa sig är möjligen hur långt denna metod är användbar?
I någon mening måste man kanske säga att Gedin faktiskt dekonstruerar (i Derridas mening) själva genren konstnärlig forskning.
Men för att kunna dekonstruera något måste det kanske redan finnas en fast form, eller åtminstone accepterad praxis? Frågan är om den nya akademiska disciplinen konstnärlig forskning är så etablerad att man redan kan dekonstruera dess inbyggda oppositioner och grundstrukturer?
Eller så kan man omvänt säga att detta är en poäng i sig själv, att just en disciplin utvecklas i takt med att den samtidigt dekonstruerar sig själv? Det är kanske i så fall den första gången i den akademiska historien. Och det borde göra Andreas Gedins avhandling till ett banbrytande arbete i svensk vetenskapshistoria.