Terror i Norge - Tid för tårar

Den svåraste händelsen i Norge sedan Andra världskriget kallade statsminister Jens Stoltenberg gårdagens terror. Och då måste man komma ihåg att Andra världskrigets betydelse i Norges historia inte kan underskattas. I ett land med en så pass liten befolkning som Norge berörs alla av den här typen av händelser. Jag har citerat Nordahl Grieg förut, men en rad från dikten
17. mai 1940 kommer tillbaka till mig när jag tänker på de familjer som förlorat sina döttrar och söner.

"Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror och venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen."

Nu kommer en fasansfull tid av sorg, begravningar, försök att förstå det ofattbara. Jag tänker också på de barn och ungdomar som överlevde massakern på Utöya igår. De kommer att behöva hjälp och stöd för att kunna bearbeta det som hänt. Det kommer de förstås att få, men minnena kommer sannolikt alltid att finnas kvar. Jag tänker också på de tappra, som försökte övermanna mördaren, men som dödades kallblodigt när de försökte rädda sina vänner. Så många unga lejonhjärtan som stannat, helt i onödan.
En av de erfarenheter jag gjorde under Backabranden, (jag arbetade då som rektor för Tyska skolan i Göteborg) där 63 ungdomar dog, var att alla man mötte hade någon som varit inblandad, varit där, eller kände någon väl som varit det.
På Utöya hade 560 ungdomar från sannolikt hela Norge samlats för att träffas, ha kul och utveckla sitt politiska intresse för att göra världen bättre. Man kan räkna med att det var barn och ungdomar från Nordkap till Lindesnes. Så det är ingen överdrift av Stoltenberg att kalla det för en nationell katastrof.
Lars Lilled, som var en mycket klok och empatisk samordnare av arbetet med Backabranden, sade en gång att han tänker på den varje dag. Gårdagens terrorhändelser har definitivt förändrat livet för väldigt många människor, inte bara i Norge, men givetvis i första hand där.
Minnena från 1998 kommer tillbaka till mig. De två begravningarna i ösregnet på Kvibergs kyrkogård, minnesstunderna i Backas Folkets hus, möten på kriscentrum. Känslan av att tiden står helt stilla, allt fastnar i en stor svart sorg.
Det är en sorgens tid - en tid för tårar.