måndag 31 maj 2010

Hög eller lågkultur?

I helgen trycktes en text på GPs kultursida av Umberto Eco, som diskuterade nödvändigheten att införa ett tredje begrepp i diskussionen om hög- och lågkultur. En sorts mellankultur, som varken är det ena eller andra, utan både och. Jag läser texten som ett redaktionellt inlägg i den pågående debatten om konstens plats i samhället som pågår för fullt i Göteborg.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.

fredag 21 maj 2010

Vad får jag veta om dig?

I onsdags fick jag vara med om en fin upplevelse på Göteborgs stadsmuseum, när elever från Burgårdens gymnasium och Alströmergymnasiet i Alingsås presenterade sin nya bok Vad du inte vet om mig. Det var inte bara en bokrelease, utan man läste också ur boken och läsningarna varvades med danstolkningar av texterna utförda av danselever från Alströmergymnasiet. Catharina Mattson, lärare på Burgården, och skådespelaren Jonas Fröberg från Teater Spira, har handlett eleverna och hjälpt dem i arbetet.
Det är så befriande att se det allvar och ungdomliga energi som alla deltagare visade upp. Det här sättet att arbeta i skolan, att lotsa eleverna till att göra saker som överträffar deras förväntningar är ganska unikt i skolvärlden, tror jag. Att se eleverna och få dem att växa och ta ett eget ansvar för sina studier tycker jag är den svenska gymnasieskolans största framgångsfaktor. Det klankas mycket på skolan i alla tonarter, ju längre bort från skolans verklighet man befinner sig, desto högre blir klagolåten och tvärsäkrare omdömena om vad som bör göras.
Kanske är det så att svenska gymnasisters kunskaper i algebra och satslösning halkar efter i jämförelse med länder som fortfarande har kvar en pluggskola som premierar mekaniskt råplugg utan eftertanke. Men om skolan istället levererar ungdomar med självtillit, arbetslust och kreativitet, som dessutom lärt sig att ta ansvar för sig själva, för andra och för sina studier,
är det inte så illa. Var många av dem hamnar efter gymnasiet vet var och en som är t.ex. i London, där svenska ungdomars frimodighet och ansvarskänsla gett dem så gott rykte att det bara är att åka dit och börja jobba. Engelskakunskaperna fördjupas, utlandserfarenheten är värdefull att ha med sig oavsett vad man gör när man kommer hem igen, om man gör det. För mig är lärare och pedagoger som Catharina Mattson och Jonas Fröberg verkliga vardagshjältar som hjälper ungdomar att hitta sig själva och ta steget ut i livet. Det var väldigt roligt att få vara med den kvällen.

fredag 7 maj 2010

"Jag måste tala" - och läsa.

I måndags, den 10 maj, genomfördes en bred manifestation för det fria ordet, av främst skådespelare och företrädare för scenkonsten, även från de fria grupperna, i Göteborg. Men även några andra personer medverkade, inklusive jag själv. Det hela ägde rum i ett tält på Järntorget utanför Folkteatern.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.

Nytolkningen blev så här:

DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.

Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -

Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -

mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -

Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.

Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka

Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.