söndag 28 november 2010

Biografsalongens ontologi 2

Idag är en allmänt spridd uppfattning att "Det svenska musikundret" till stor del bygger på möjligheten för de flesta barn i Sverige att gå i kommunal kultur- eller musikskola. Tanken med att man ska lära sig spela själv är bärande. Det kan i bästa fall vara källa till livslång glädje, men det ökar också intresset för musiken som konstform och är sannolikt också ett av skälen till att musiken har en stark ställning i Sverige. Detta gäller inte minst i Göteborg, där musiken genomsyrar samhället från kulturskolan till det faktum att staden är ledande i landet när det gäller arrangemang med konstmusik som GAS-festivalen, hip-hop, klubbverksamhet och avantgarde på Pustervik och Nef, folkfester som Way Out West, superstjärnor på Ullevi, och inte minst Sveriges nationalorkester symfonikerna och Göteborgsoperan.
En koppling mellan filmkunskap, filmanalys, filmupplevelser och eget filmiskt skapande är tydligen däremot inte intressant på filmens område.
I en debattartikel i dagens GP skriver Åsa Bernlo, vd, och Marit Kapla, konstnärlig ledare för Filmfestivalen: "Att själv göra film respektive att introduceras för filmupplevelser i biosalong är två helt olika saker. De är båda viktiga för att ge unga människor makt över det globala och inflytelserika språk som rörlig bild utvecklats till."
Det är just därför som det är viktigt att utveckla formerna för arbetet med filmen och inte av nostalgiska skäl hålla fast vid gamla arbetsformer. Bernlo/Kapla skriver också:
"I en mörklagd biograf med hög teknisk visningskvalitet och totalt fokus på det som berättas på vita duken får bilderna en helt annan tyngd än i vardagens brus där parallella aktiviteter pågår samtidigt." Alternativet till biosalongen är väl kanske inte precis offentlig visning på skolgårdar och gator och torg.
För oss dinosaurier som första gången mötte filmen i biografsalongens mörker, (jag tror att min första bioupplevelse var en svartvit western på biografen Röda Kvarn i Mölndal när jag var i sexårsåldern), finns det något som är starkt förknippat med en värld som håller på att gå förlorad och som vi till varje pris vill bevara.
Det finns barn i Göteborg som aldrig varit i en biosalong, vilket är mycket tråkigt. Men även om skolbion skulle finnas kvar betyder det inte att alla barn garanteras ett biobesök. Skälet är att skolornas intresse för skolbion blir allt mindre och färre besök bokas. Samtidigt visar undersökningar att biobesök är den kulturella aktivitet som de flesta familjer gör tillsammans. Så det är inte sannolikt att skolbion i dess nuvarande form är det enda sättet att upprätthålla intresset för film bland dagens barn och unga. I framtiden krävs det troligtvis helt andra grepp för att ge barn och unga redskap att hantera det nya bildsamhället.

torsdag 25 november 2010

Biografsalongens ontologi

I kulturförvaltningens förslag till budget för 2011 har jag strukit anslaget till Skolbion, som är en verksamhet som funnits i Göteborg sedan mitten av nittiotalet. Det är sannerligen inte med lätt hjärta eller för att verksamheten inte skulle vara bra. Tvärtom är det en väl fungerande verksamhet som utvecklats från det ursprungliga uppdraget att visa film för skolelever i biografsalong, till ett pedagogiskt arbete med film som omfattar kvalificerade bedömningar av film, utarbetande av instuderingspaket för skolorna och andra aktiviteter. Det har utvecklats ett omfattande nätverk mellan kulturförvaltningen, skolorna och diverse andra aktörer med starka intressen i och omkring filmindustrin. Sparförslaget har kritiserats inom och utanför kulturförvaltningen. Det är utmärkt att det finns en levande debatt om kulturen i Göteborg och jag har med stort intresse läst alla inlägg.
Många personer som är aktiva i det nätverk som arbetar med filmen i Göteborg har mejlat till mig och kulturnämndens ledamöter och fört fram många och kloka synpunkter. Jag kommer inte att hinna besvara alla mejl i frågan, utan vill på detta sätt redogöra för min bedömning. Kulturnämnden har ännu inte tagit ställning till frågan, utan det är en del i den samlade budget som kommer att behandlas vid kulturnämndens möte den 1 december.
Skälet till förslaget är i första hand ekonomiskt. Kulturnämnden har ett årligt rationaliseringskrav på 1 % av omslutningen. Det betyder inför 2011 ca 2,7 miljoner kronor och pengarna måste tas någonstans. De uppföljningar som kulturförvaltningen gjort de senaste åren visar på ett minskande intresse från skolorna att använda sig av skolbion. Det kan finnas många skäl till detta. Faktum kvarstår att verksamheterna inom skolan prioriterar skolbion lägst när det gäller de andra aktiviteter som ordnas centralt för eleverna, såsom teaterbesök och museibesök. Undersökningar visar att biobesök är den kulturella aktivitet som är vanligast i de flesta familjer i Göteborg. Risken att barn och ungdomar aldrig har varit på bio är ganska liten i jämförelse med risken att de inte har varit på teater eller museum. Det är beklagligt om ett enda barn i Göteborg aldrig satt sin fot på en biograf - men frågan är snarare om det är kulturnämndens uppgift att undanröja just en sådan omständighet, särskilt som allt färre skolor väljer att utnyttja möjligheten som nu funnits i femton år.
Skolbion kom till i en tid när det inte var standard med en TV-apparat med video i varje klassrum och när det i bästa fall fanns en dator på varje skola med internetanslutning. Idag är det möjligt att med god kvalitet visa film i de flesta klassrum, och att via GRs AV-central låna olika typer av medier gratis och även ladda ned streaming media, som nya filmer, direkt i klassrummen. Tillgången på film har alltså ökat dramatiskt sedan mitten av nittiotalet.
På många sätt kan man säga att vi lever i den rörliga bildens tidevarv, nu när det också är möjligt att hålla videokonferenser via mobiltelefon. Detta gör att det krävs en omfattande diskussion om angränsande frågor som upphovsrätt, yttrandefrihet, konsumtion av olika medier och deras tillämpning och praktik, tekniska och innehållsmässiga frågor. Dessutom finns ett omfattande intresse bland barn och ungdomar att producera egna rörliga bilder som publiceras t.ex. på Youtube, worldwide. Mot bakgrund av detta känns en diskussion om vikten av att uppleva biografsalongens särskilda stämning, företrädesvis den som infinner sig på den i filmkretsar så populära Draken vid Järntorget som en aning smal.
I den bästa av världar skulle skolbion i Göteborg kunna utvecklas utan avbrott i kontinuiteten för att svara upp mot den nya tidens krav. Vi har dock för närvarande ekonomiska realiteter som vi måste hantera och som leder till nödvändiga besparingar någonstans i vår verksamhet.
Mitt förslag till kulturnämnden i dagsläget är därför att lägga ned skolbion i dess nuvarande form och så snart ekonomin tillåter arbeta för att vidga arbetet med film till att omfatta rörlig bild som särskilt utvecklingsområde, möjligen inom ramen för ett kommande Ungdomens kulturhus, under förutsättning att kulturnämnden anser så. Jag vet i dagsläget inte hur kulturnämnden kommer att besluta i denna fråga, utan ser fram emot budgetdiskussionen den 1 december.

söndag 21 november 2010

Varats olidliga tyngd

Starka solister, rent av underbar sång, är mitt bestående minne från dagens premiär av Don Carlos på Göteborgsoperan. Det är lite paradoxalt, med tanke på att Verdis signum ofta är de monumentala körerna. Staffan Valdemar Holms regi är stram och fokuserad och skapar förutsättningar för just solisterna att lysa. Allra tätast är mötet mellan kung Filip (Anders Lorentzon) och Storinkvisitorn (Mats Almgren) alldeles efter pausen. Där drabbar makten samman med kyrkan med den i Spanien sedvanliga utgången; "Varför måste kronan alltid böja sig för kyrkan?", som Filip frågar sig efter storinkvisitorns uttåg ur rummet.
Ja, det kan man ju fråga sig och den kyrka som är metafysisk botten i detta drama påminner i sin svärta och Guds straffdom snarare om bohuslänska schartauaner än om jesuiter som dealar om frälsning i kloster, salonger och biktstolar under den mest kristet-fundamentalistiska våldsvågen i europeisk historia.
Bente Lykke Möllers scenografi och kostymer understryker den strama formen och starka fokuset på kärlekshistorien mellan kungasonen Don Carlos och sin styvmor drottning Elisabeth under en blek måne. Samtidigt är det just här som Holm hamnar lite för långt ifrån Schillers versdrama som operan bygger på. Detta är Holms fjärde uppsättning av Don Carlos, så valet är med all sannolikhet väl grundat. Men Schillers version diskuteras i den tyska litteraturhistorian som att pjäsen vacklar mellan att vara ett idédrama och ett politiskt drama. För mig är det inte heller någon slump att det är just maktdiskursen som fångar mest, som dialogen om kyrkans makt. Det är Filips självreflexion över sin sömnlöshet och drömmen om den eviga vilan i den dunkla gravkammaren i Escorial som verkligen berör mig och som är öppningen bakåt till Schillers starka beroende av Shakespeare. Don Carlos är för mig en sorts inverterad Hamlet.
Shakespeare fokuserar på den hemvändande prinsens existensfilosofiska kamp med sig själv om han ska hämnas sin far och ta sin plats i händelseförloppet eller resa tillbaka till Wittenberg och lämna allt bakom sig.
I Don Carlos är huvudkonflikten snarare en variant av Kung Oidipus där prinsen är på väg att döda sin far för att äkta sin (styv-)mor. Ansvaret för den filosofiska diskursens tyngd ligger snarast hos kung Filip och inte hos prinsen, i alla fall inte i Holms uppsättning, där han reduceras till en olyckligt kär yngling som sublimerar sin kärlek till frihetskampen i Flandern. Hamlets far visar sig som vålnad ungefär som Kung Karl V spökar i början och slutet av dramat.
I Staffan Valdemar Holms uppsättning av Verdis Don Carlos är Shakespeares närvaro mest påfallande genom sin frånvaro. Och det kanske är bra så, det finns alltid en risk att det blir lite för trångt på scenen. Detta är i alla händelser en mycket sevärd och njutbar föreställning. Den är som en målning av Caravaggio, på mer än ett sätt.

lördag 13 november 2010

Jämställdhetens historia

Det som slår mig mest när jag läser Ebba Witt-Brattströms personliga och starka bok Å alla kära SYSTRAR! är främst två saker; dels hur mycket det svenska samhället har förändrats sedan sjuttiotalet, dels vilken enorm impact som feminismen runt Grupp 8 haft på demokratiseringen av Sverige. Därmed också förstås för ökad jämlikhet mellan könen - för att gripa tillbaka på ett begrepp från den tiden. Witt-Brattström är sju år äldre än jag, och mycket av det som författaren beskriver som sina första erfarenheter från sitt vuxna kvinnoliv upplevde jag med barnets och tonåringens ögon. Men jag inser att jag som pojke ändå var förhållandevis närvarande i min samtid, med tanke på hur väl jag känner igen mig.
En författare som då betydde mycket för mig var Lars Gustafsson, och särskilt romansviten Sprickorna i muren, där boken Sigismund var den som gjorde starkast intryck. Gustafsson skriver där om känslan av att han upp till dagen av insikt, varit lika närvarande i sitt liv som gamle kung Sigismund i sin sarkofag i Krakow. I romanen kliver Sigismund ut ur sarkofagen, reser till Stockholm (eller var det Västerås?) och ringer på Gustafssons dörr. Ungefär så känns det när Witt-Brattströms personer talar till mig från det nära, väldigt avlägset förflutna.
Mot slutet skriver hon: "Det finns ett frimurarskap mellan oss veteranfeminister som tiden inte rår på. Plötsligt, på gatan, träffas jag av en blick av samförstånd. Ett speciellt underfundigt leende spricker ut i våra numera rätt rynkiga kvoinnoansikten. Oavsett om jag minns namnet på vederbörande åtta, drabbas jag av en flashback. Simsalabim!"
Få politiska rörelser i svensk modern tid har betytt så mycket för utvecklingen av det svenska samhällets nu för de flesta människor ganska självklara värderingar. Det gäller att kvinnor inte ska behöva välja mellan barn och yrkeskarriär, att det finns allmän förskola, att män (åtminstone i teorin) har ett delat ansvar för ett delat liv och andra rättigheter och skyldigheter.
Att tänka tillbaka på den lika långa historia av hån och nedvärdering av feminismen som samtidigt pågått och pågår - med olika motiv och under olika banér - är lika nedslående. Men det finns inget revanschistiskt eller förbittrat i denna mycket läsvärda bok och tidsdokument. Istället präglas den av en konstruktiv hoppfullhet som bara kan bäras av den som vet att det vi gjorde var rätt, vi fick rätt i sak till slut, och det kanske inte ens spelar så stor roll om alla förstått det. Resultatet räknas.
Count Your blessings!

onsdag 10 november 2010

Kaputt oder nicht?

Ett tag har jag sneglat på en bok som kom ut i somras, Kaputt av Curzio Malaparte, och jag började läsa den för någon vecka sedan. Malaparte var en minst sagt excentrisk person. Hans egentliga namn var Kurt Erich Suckert och han var en italiensk publicist och fascist, som efter en tid hamnade i onåd hos Mussolini och blev deporterad, för att efter kriget bli vänsterradikal. Han grundade sportjournalistiken i La Stampa på 30-talet och blev krigskorrespondent för Corriera della Serra under kriget. I ett mycket genomarbetat förord skildrar Mikael van Reis denna märkliga människas sällsamma liv.
De olika reportagen från krigets fronter och den nästan obehagliga närheten till krigsherrar och tidens celebriteter visar ögonblicksbilder som ibland är rent fasansfulla i sin pregnanta exakthet.
Ännu mer förbryllad gör det mig att jag hela tiden kommer tillbaka till en kort skildring av Stockholm, sedd med den sydeuropeiska gästens blick;
I dunklet efter de första solnedgångarna fick den kvinnliga fägringen något mystiskt och hemlighetsfullt över sig. Kvinnorna gled förbi likt gyllenblå kometer på gatorna som var försänkta i ett blått ljus, under en himmel som blekt siden, i en luft upplyst av husfasadernas vita reflexer. Deras leende var svalt, deras blick extatisk och oskyldig. Paren som satt med armarna om varandra på bänkar i Humlegården, var som en perfekt upprepning av paret i Festlig scen av Josephson. Himlen över taken, husen längs havet, segelbåtarna och ångbåtarna förtöjda vid Strömmen och längs Strandvägen hade samma turkosblå färg som porslinet från Marieberg och Rörstrand, havets turkosblå mellan skärgårdsöarna eller i Mälaren vid Drottningholm eller skogarna vid Saltsjöbaden, de turkosblå molnen över taken vid slutet av Valhallavägen; det blå som finns i det vita i norr, i snön i norr, i floderna, sjöarna, skogarna i norr.......
Det är förstås krigsskildringarna som är huvudnumret i denna reportagebok. Kanske är det just därför som det där solstänket i Strömmen blänker alldeles extra i mitt medvetande. Det är reflexer i vattnet också från Axel Munthes och Malapartes Capri, en longitud mellan europeiska ljuspoler - middagshettan och skymningsglittret.