Om konst- och museipedagogik - Skiascope 4

Den fjärde utgåvan av Göteborgs Konstmuseums skriftserie Skiascope kom ut innan sommaren och jag läste den under några regniga julidagar.
Att gå på museum är populärt i Sverige. Man kan räkna in ca 15 miljoner besök i hela landet varje år. I Jeff Werners inledande text slår han fast att enbart Göteborgs Konsmuseum har fler besökare än IFK Göteborgs hemmamatcher. År 2010 hade museet 214 000 besökare och Blåvitt 157 000. Det är förstås ingen tävling och man måste kunna gilla både museer och fotboll. Men siffran stämmer till eftertanke, eftersom man ofta brukar tro att fotboll är en folksport med många fler besökare.
Man skulle kanske kunna säga att museibesök också är det. Men det kräver bara i undantagsfall kravallpolis, som kan vara fallet när Gnagets supportrar ska gå den korta biten mellan Centralen och Gamla Ullevi. Sådant finns det undantagsvis eller aldrig, på museerna, även om säkerheten höjs vid större utställningar. För kostnaden för en enda polisinsats av det slag som ägde rum vid förra IFK-AIK-mötet skulle man kunna ordna en konstutställning med världsnamn på museet. Det är så det ser ut.
Kristoffer Arvidsson går på sitt grundliga vis igenom konstpedagogikens historia i landet och förankrar den som sig bör i aktuell forskning. Han pekar på två huvudsakliga linjer som olika museer arbetar utifrån - Det utbildande museet och det estetiska museet. I den förra är det mötet med publiken och de pedagogiska frågorna som står i centrum. Man vill låta publiken bli aktiv själv och gå in i en dialog av lärande. Det estetiska museet kännetecknas mer av "den vita kubens estetik" och är ett exempel på hur museet arbetar med hängningen av bilderna för att ge starka estetiska upplevelser av samlingarna.
På Göteborgs Konstmuseum har man arbetat på båda sätten genom åren. Philippa Nanfeldt skriver i sin djuplodande text om museets egen pedagogiska historia att det övervägande har varit det pedagogiska uppdraget som stått i centrum, genom åren, så också nu under den nuvarande museidirektören Isabella Nilssons ledning.
Nanfeldt skildrar en hel del intressanta detaljer, som att man under 20- och 30-talen hade öppet till mörkrets inbrott på onsdagkvällarna under sommarmånaderna för att locka till sig en annan, mindre museivan publik. En annan storhetstid var under 70-talet när man ville öka tillgängligheten och utvecklade en lång rad pedagogiska grepp för att locka nya besöksgrupper. Jag minns själv hur jag troligtvis under 1975 besökte museet med min högstadieklass och den dåvarande pedagogiska intendenten Barbro Ahlfort berättade om samlingarna. Särskilt starkt minns jag hennes berättelse om Rembrandts "Riddaren och falken", en bild som är aktuell i dag mer än någonsin eftersom den nyligen kommit tillbaka till museet efter en omfattande restaurering i Los Angeles.
Så djupt kan ett museibesök sitta, att jag nästan ordagrant kommer ihåg vad pedagogen sade om de olika verken för 35 år sedan. Det har säkert präglat min konstsyn genom livet på något vis.
Just därför är konst- och museipedagogiken en mycket viktig del i arbetet med barn och unga, men givetvis även med alla andra besökargrupper.
Nanfeldt skriver även om verkstadspedagogiken, som är spännande och aktuell även idag. Kanske är det just så man kan nå barn och unga allra bäst - genom att de får försöka själva.
Den 17 oktober genomförs en seminariedag om Konstpedagogiken på Göteborgs Konstmuseum. Ett gyllene tillfälle för den som är intresserad.