Gäst hos verkligheten 2

När jag letade efter filmklippet "Good Morning Starshine" från Milos Formans musik- och antikrigsfilm Hair nu i kväll hittade jag på You Tube också "Let the Sunshine In" och spelade klippet om och om igen. Det är oerhört suggestivt, parallellhandlingen med hippien Berger som ofrivilligt tvingas med in i trupptransportplanet mot Vietnam och Claude, bondpojken som han bytt plats med, förgäves försöker hinna ikapp. Det stora planet lyfter med sin last unga män på väg mot en säker död tätt över Claudes huvud. Det är en så stark scen. Så makaber.
Det var en generation som skickades iväg att dö i ett land de inte kände till, för en sak de inte hade en aning om och om de hade haft det, omöjligt hade kunnat tro på.
Slutscenen, hippieprotesten framför Vita huset, är grandios. Revolten, så som vi känner den, med peace, love and understanding övervann till slut det politiska vansinnet. Vietnam-kriget var nog det första krig i historien som en fredsrörelse lyckades att tänka, prata och demonstrera bort. Tyvärr var det ett undantag.
Nu skickas återigen nya generationer unga pojkar att dö i verkligheten för overkliga hotbilder och destruktiv rädsla, för politisk prestige och primitiva hämndreaktioner. Jag tänker på ett filmklipp i en nyhetssändning efter 9/11. En midwest-man krävde att man skulle bomba hela Afghanistan platt för göra om det till en parkeringsplats.
För första gången på ett par hundra år skickar även Sverige stridande förband och de första traumatiserade börjar redan komma tillbaka. Man kan undra om det finns en bra beredskap att hantera detta i dagens Sverige?
Det finns ett glapp här - "What is real?" som Bob Dylan säger.
Då och nu.