lördag 26 maj 2012

Lutz Förster på Tredje våningen

Ikväll finns en sista chans att få se Lutz Försters Portrait of a Dancer på Tredje våningen på Sockerbruket. Jag hade turen som fick en biljett igår och fick en magisk timme med en fullsatt publik. Förster berättar sitt livs historia, dansens väg i hans liv, med en skarp precision i både tal och rörelser som omöjligen kan lämna någon oberörd.
Han började sin karriär, efter studier vid Folkwang-universitetet i Essen, i Pina Bauschs danskompani i Wuppertal och med avbrott för något decennium i New York, på olika sätt fortsatt där. Idag är han också rektor vid Folkwang-universitetets dansutbildning.
Uppträdandet och berättelsen drabbar mig med dubbel kraft, eftersom jag under samma tidsperiod som skildras tillbringade mycket tid i just Essen, om än inte vid stadens scenkonstinstitutioner. Gatunman passerar revy; Frohnhauser Markt, Gemarkenstrasse, Savignyplatz, In der Täpperie.
Det var en annan tid, ett annat liv, det var sotigt, bilar överallt, nära till Paris och en sorts avspändhet, ett trots allt som möjligen bottnade i en i grunden sönderbombad, men på ruinerna uppbyggd stad, där stålet och kolet i detta Tysklands Bergslagen fortfarande betydde skillnaden mellan välstånd och misär.
Jag vet inte vad det är som skapar den stora spänningen, men tror att det kanske är kontrasten mellan Försters starka aura och utspel som fyller rummet och den avspändhet (Gelassenheit) med vilken han småpratar vid scen och klädbyten, när han sätter sig tillrätta på en stol för att dricka en skvätt vatten.
Efteråt sade han att som ung skådespelare och dansare var han för ivrig, ville att allt skulle gå fort.
Med ålderns rätt (57 år) kan man ta det lite långsammare och inse att det ger mer. För alla. Less is more.
Det finns också en annan person på scenen - Pina Bausch, som visserligen inte är där, men som Förster med mycket små medel och imiterande hennes lågmälda stil, ändå sätter ljuset på vid några tillfällen.
Det blir en sorts dialog i ett tomrum, ett samtal som dröjer kvar, men ändå öppnar för en fortsättning.

söndag 20 maj 2012

Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival igång!

Så gick den igång i fredags, Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival. Denna gång har vi flyttat den till maj för att bättre få möjlighet att samarbeta med stadens scenkonstinstitutioner, både genom att på så sätt kunna visa guldkorn ur årets repertoar, men också för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar på scenerna. Om det var ett bra val eller inte får vi utvärdera när festivalen är över om en vecka. Festivalen är nu inne på sitt tjugonde år och inte tionde, som det felaktigt stod i Expressen. Däremot är det den tionde festivalen, eftersom den hittills har genomförts vartannat år.
Från och med nu blir festivalen årlig och det kanske blir lite skillnad i inriktningarna med en större publik festival vart annat år och mer inriktat på artists in recidence och vissa specifika projekt vartannat. Det har blivit möjligt tack vare det erkännande och ekonomiska stöd festivalen fått bl.a. från EU.
Det blir mycket fin dans och teater den närmaste veckan. Öppningen på operan kändes uttrycksfull, som alltid,  och jag har ännu inte hämtat mig från Giséle Viennes This is how you will disappear som spelades på Stora Teatern i fredags och lördags. Sällan har en skog dolt så många hemligheter, och växlat skepnad i så många olika ljus. En levande örn och uggla fick slutgiltigt manifestera dialektiken mellan det dionysiska och det appolliniska - men frågan är inte utredd fullständigt på länge än.

fredag 18 maj 2012

Trollflöjten - ett tidlöst trollspö

I lördags såg jag Göteborgsoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten - en i alla avseenden fin föreställning. Tanken på själva trollflöjten har inte lämnat mig någon ro sedan dess.
Mozart skrev operan mot slutet av sitt liv - det är en fabel som huserar i gränslandet mellan saga och verklighet, mellan text och musik, mellan liv och död, som all god opera. På många vis kanske man kan säga att Trollflöjten är kronan på Mozarts musikdramatiska verk, ett sista genidrag innan dödskampen som pågår under komponerandet av Requiem.
Kan det vara så att själva trollflöjten, som Tamino spelar på i avgörande ställen i verket, inte är annat än en metafor för Mozarts egen relation till konsten? Han skapade magisk musik, inte minst de olika flöjtkonserterna tillhör bland det mest subtila i hela Mozarts produktion. Kanske man kan se trollflöjten som själva förmågan att skapa odödlig musik, själva lejonklon? Det är inte alla förunnat att äga en trollflöjt och kunna spela på den.
Och i skrattspegeln ser man Papageno spela på sin spruckna panflöjt - medelmåttans förbannelse, att harva runt i något som i bästa fall är förnöjsamhetens bekväma tillvaro. Tonerna som kommer ur trollflöjten bekräftar att konsten är evig medan människan är förgänglig, men också att människans förmåga att lyfta sig över sig själv är ett av de största mysterierna i världen. Och ytterst är det kärleken som utgör själva skillnaden, det som är både början och slut för människor som möter varandra.
Allt går samman i en enda punkt där konsten, den mänskliga kärleken och naturen, fältens alla blommor, växer in i varandra.  Det är kanske själva legeringen för den tidlöshet som varje föreställning av Trollflöjten alltid är och måste vara. Toner som för bort, ut, mot evigheten.

tisdag 8 maj 2012

Ingeborg Bachmann på Valand på torsdag

På torsdag mellan 17 och 20 ägnar Litterär gestaltning på Valand några timmar åt Ingeborg Bachmanns roman Malina. En av utgångspunkterna är en bok som några författare skrivit som en kommentar till Bachmanns roman, som ingick i hennes sk Todesarten-Projekt. Boken heter att fortsätta med att skriva - om Ingeborg Bachmanns Malina. Bidragsytere, som det heter i Norge, är Ingvild Burkey, Mara Lee, Ida Linde, Johanne Lykke Holm, Mette Moestrup, Marie Silkeberg, Jenny Tunedal och Ingrid Z. Aanstad.
Vad jag förstår är Malina nu på väg i svensk översättning. Marie Silkeberg citerar henne på ett sätt som är signifikativt för Todesarten-projektet, tror jag man kan säga:
"jag ville berätta, men jag kommer inte att göra det. (mesto). Det är du och inget annat som stör i mina minnen. (tempo giusto) Överta du berättelserna bara, de som den stora berättelsen skapats ur. Ta dem ifrån mig, allihop."
Ingeborg Bachmanns relation till poeten Paul Celan är en komplicerad historia och det finns en gripande brevväxling dem emellan, utgiven av Suhrkamp. Några av Bachmanns mest enigmatiska dikter fick jag möjligheten att översätta för Ord & Bilds Tysklandsnummer 4-5 1999. Min favorit är den mycket vackra Böhmen ligger vid havet.

Böhmen ligger vid havet.

är husen gröna här, stiger jag in i ett hus.
Är broarna hela här, går jag på säker mark.
Är kärt besvär bortkastat för alltid, kastar jag gärna bort
det här.

Är det inte jag, är det en, som är lika bra som jag.
Gränsar ett ord till mig här, låter jag det gränsa.
Ligger Böhmen fortfarande vid havet, tror jag på haven
igen.
Och tror jag fortfarande på havet, så hoppas jag på land.

Till botten - det betyder till havet, där finner jag Böhmen
åter.
Längst nere på botten, vaknar jag lugnt upp.
Från botten av mitt inre, vet jag, och jag är ej förlorad.

Kom hit, ni böhmare, sjöfarare, hamnhoror och skepp utan
ankar.
Vill ni inte alla vara böhmiska, illyrier, veronesare,
och venetianare. Spela komedierna som lockar till skratt
och är till för tårar. Och missta er hundrafalt,
så som jag misstagit mig och aldrig klarade proven,
ändå bestod jag dem, den ena eller andra gången.

Som Böhmen bestod dem och en vacker dag
till havet benådades och nu ligger vid vattnet.

Jag gränsar ännu till ett ord och till ett annat land,
jag gränsar, om än lite till, till allt, mer och mer.

en böhmare, en vagant, som inget har, som inget binder,
är den enda som kan se mitt utvalda land
- om det nu ligger vid havet.

söndag 6 maj 2012

Bibeln på Göteborgs Stadsteater 4

Det var väl värt för mig att se om Bibeln på Göteborgs Stadsteater ikväll.
Jag såg delvis helt andra saker än på premiären, men jag undrar om man inte skurit i vissa partier och utvecklat andra. Det kändes delvis som en annan pjäs. Jag tyckte mycket om den första versionen och än mer om denna.
Det är framför allt några intryck som dröjer sig kvar. I inledningsscenen, i den mycket vackra skapelseberättelsen strålar sökarljuset ned på Guds händer - vita som vore de inpackade i vita bomullshandskar. De är nästan självlysande i mörkret och det slår mig att händerna och deras rörelser i någon mening är den ontologiska basen för hela dramats grundkonception.
Guds hand skapar himmel och jord, skapar människan. Människans händer bygger och raserar världen, om och om igen. Smeker, dödar, skakar hand. När hela ensemblen marscherar upp i slutscenen är det samma ljus igen, på händerna. Allt ligger i Guds händer, och människornas, verkar man vilja säga. Nina Zanjanis hand, ledigt hängande ned från nattvardsbordet i andra aktens mer än effektfulla slutscen.
Antingen har också Henric Holmbergs Lucifer, den fallna ängeln, fått större plats i denna senare version, eller så upplevde jag det så eftersom jag följde rollen med särskilt intresse denna kväll. Det går en rak linje från syndafallet när Adam och Eva äter av kunskapens träd och fördrivs ur paradiset till den positivistiska vetenskapssyn och rationalistiska skepticism som Lucifer står för i denna pjäs.
Jag kommer att tänka på en av Bob Dylans mest gammaltestamenteliga fraser; "God is the greatest, but Satan rules the world." Det är som om den kanske största, men också mest inlindade frågan i hela stycket är den huruvida tro eller vetenskap är den främsta kunskapsteoretiska hållningen. Vad jag kan se är budskapet att tron är större än vetenskapen, alldenstund vetenskapens bemödanden ändå ytterst mynnar ut i en sista rest som inte går att förklara. Den smärtsamma insikten behöver inte den troende ställas inför, eftersom denne ändå överlåter den sista biten på vägen åt en högre makt, i vissa fall oklart vilken.
Och det är kanske därför som Lucifer blir allt mer frustrerad ju närmare slutet man kommer. Innan Jona slukas av valfisken skrider även Jesus fram över det stormiga vattnet och lämnar den garvade sjömännen i tvivel på syn och förstånd.
Jesus försvinner sedan ut till vänster. Rakt in i fonden rusar Adam och Eva (Mattias Nordström och Nina Zanjani) i en av de läckraste scenförvandlingar jag sett på många år. När scenografin utan övertydliga hänvisningar förändras och kulisserna öppnar sig som Röda Havet när Moses leder Israels folk ut ur Egypten ser man formligen hur vattnet stannar upp på var sin sida av de båda som springer mot friheten på andra sidan. I just den scenen, på väg bort från publiken tänker jag att jag ser något av Nina Zanjanis  specifika utspel. Det finns en sorts lyster och oväntad rörelseenergi i omlopp som kanske är en av de saker som är hennes särprägel, vad vet jag? Hennes fysiska person är inte så stor, men desto större blir tomrummet efter henne när hon lämnar Stadsteaterns scen för Dramaten.
Men man kan ju alltid gå dit.

torsdag 3 maj 2012

Opera - en daterad genre? Gunilla Brodrej hittar ömma punkter.

I ett intressant inlägg i gårdagens Expressen diskuterar Gunilla Brodrej operagenrens förkärlek för destruktiva kvinnoporträtt och bristande genusmedvetenhet. Det är en konstruktiv fortsättning på den debatt som utlöstes av striden om Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan, då Brodrej blev kritiserad på en oväntat låg språklig nivå av bl.a. styckets regissör på en numera bortagen facebook-tråd.
Brodrej såg påhoppet på henne som ett utslag av en förlegad och nedsättande kvinnosyn och konstaterar nu att detta tyvärr är ganska vanligt förekommande i operasammanhang.
Jag tänkte först på ett liknande sätt när jag såg repertoaren för Göteborgsoperan den här säsongen. Det är kvinnor som spelar de stora huvudrollerna; Salome, Tosca, Lady Macbeth och säsongen avslutas med Lucrezia Borgia. Samtliga roller har skrivits med helt andra perspektiv än jämställda. Samtliga kvinnor är destruktiva och spelar ut detta med hela sina rösters och rörelsers register.
Det är onekligen sorgligt att det enda sättet att få spela en huvudroll för en kvinna på 1800-talet var genom att balansera på vansinnets rand och inte sällan klappa igenom. Och denna företeelse ryckt ur sitt historiska sammanhang är förstås ännu mera sorglig. Samtidigt är det svårt att värja sig mot omständigheten att jämställdheten under 1800-talet inte kommit särskilt långt och det även inom litteraturen och teatern ofta var så att de enda kvinnor som kunde ta en självständig roll var just de som föll ur det gängse mönstret och obstruerade mot det patriarkaliska samhället. De stämplades av som vansinniga och fick därmed betala priset för handlingar som med dagens mått mätt var vore fullständigt normala, men då var otänkbara för kvinnor. Därför kan jag tycka att det möjligen är mindre fruktbart att kritisera dåtidens konst för att vara politiskt eller moraliskt inkorrekt idag.
Vad som däremot är en helt annan sida av saken är att det, enligt Brodrej, inte hänt särskilt mycket när det gäller nytolkningar av dessa operor. Att det verkar finnas en manlig regissörsblick som inte bekvämar sig att ställa om sig eller varken ifrågasätta eller ge de klassiska verken en modernare gestaltning, utan som traderar samma gamla förtryckarmentalitet och trista bild av t.ex. den kvinnliga sexualiteten som hos vilken 1800-talskompositör som helst. Och när denna oföränderlighet stöter på det postmoderna samhällets exploatering och kommersialisering av sexualiteten uppstår en sorts multiplikation av faktorerna så att resultatet i vissa fall kan bli iögonenfallande kärlekslöst och monotont i sina manieristiska överdrifter.
Så frågan om den goda smaken, konstens autonomi och det allmänna bästa är minst lika komplicerad inom operakonsten som inom de andra konstarterna. På gott och ont.