söndag 27 september 2009

Vilken Goya!

Nyskriven svensk opera hör precis inte till vardagligheterna. Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, skrev för ett par år sedan romanen Trädgården, som gjordes om till opera på Drottningholmsteatern. Då var det inte Florin själv som skrev librettot, men det har han gjort nu. Regissören Wilhelm Carlsson har haft ett styvt jobb att matcha denna starkt poetiska text, där grundförgerna kommer från Goyas palett, alltifrån titanvitt till koboltblått, med Daniel Börtz egensinniga och svårsjunget atonala musik, som dock när det är som bäst blir ett med texten.
Inte oväntat är Anders Larssons Goya den dominerande karaktären på scenen, och det är i mina ögon först mot slutet som Leocardia (Katarina Giotas) skapar ett elektriskt samspel där ljuset faller på båda. Lars ÅkeThessmans scenografi firar nya triumfer och grevinnan av Albas entré och sorti, spegelvänd genom den svarta ljuskuben är en höjdpunkt av symmetrisk elegans .
Annsofi Nybergs kostymer är utsökta i sina tidstypiska snitt, med inspiration från Goyas målningar. Inkvisitionens botgörarstrutar för tankarna till Ku Klux Klan, en händelse som ser ut som en tanke. Florins text dammar av torr spansk jord och gnistrar av strålande mineraler som strös ut genom texten på samma sätt som målarfärgerna. Tematiskt är det Goyas passerande av linjer som skruvar in berättelsen i allt djupare plan, men också som smalnar av intrigen från ett brett, episkt perspektiv vid spanska hovet till en allt mer ensam Goya som till slut dör och samtalar lågmält i sin himmel med Leocaridas dotter som berättar om sin död vid tjugosexårs ålder, sju år efter Goyas. Medvetandets resa inåt hos Goya kontrasteras mot hans resa utåt från hovet och ut i världen. När han förlorar den unge kungens gunst korsas dessa båda linjer och den inre resan tar över. Men även andra linjer korsas, den som omkretsar hemorten, hovet och slutligen in i de dövas rike. Där är musiken särskilt omtumlande.
Det är med andra ord en viktig händelse, när Göteborgsoperan bjuder på nyskriven svensk opera. Gå dit!

torsdag 24 september 2009

Vi som är hundra

Studions uppsättning "Vi som är hundra" är den mest shakespeareska pjäs jag sett på länge.
Jonas Hassen Khemiris text öppnar direkt med den klassiskt ontologiska Hamlet-frågan,
"To be or not to be". De tre kvinnorna, (nornor?) spelade av Anna Bjelkerud, Nina Jeppson och Frida Röhl försöker intala sig mod att genomföra attentatet, att andas djupt, att se in i gryningsljuset, att ta plats och bli en del av det historiska förloppet och slå till mot målet.
Att vara.
Eller att avstå, kasta automatkarbinen i ett dike och sätta sig på skolbänken, att släppa de politiska frågorna, världens elände och ett evigt liv.
Att inte vara.
Temat varieras sedan på olika nivåer under handlingen, men fokus är på valet mellan att ta plats eller att inte göra det ungefär på samma sätt som unge prins Hamlet överväger att ta strid med sin styvfar för att hämnas mordet på sin far, eller att avstå och återvända till Wittenberg och återuppta studierna. Det är ju också vad som händer när en av nornorna börjar forska i tandteknik. Hamlets fråga har också ofta tolkats som en strid om viljan att leva eller begå självmord, även denna frågeställning berörs i Vi som är hundra.
Och istället för att klistra på moderna föresteelser på en gammal pjäs, lyckas manusförfattare, regissör och scenograf att skapa just de samtidsreferenser och problem som internet-samhället implicerar. Sturm- und Restaurang-periodens vidlyftiga leverne hinner ikapp tandteknikern när en komprometterande privat sexfilm visas istället för powerpoint-presentation på en internationell kongress. Tydligare än så kan man knappast problematisera det filmande, fotande, inspelande och publicerande av människors vardagsliv som blivit en sorts narcissistisk influensaepedmi över det globala nätet. Och även i det specifika fallet spetsas den ontologiska frågan till till kring vad som är verklighet och illusion, närvaro eller frånvaro, att vara eller inte vara.

tisdag 22 september 2009

När proppen har gått...

Så kom den till slut, den politiska plan som blev resultatet av den i vår utskällda kulturutredningen. Aspektpolitiken försvann helt, portföljmodellen införs, men omgärdad av kvalitetskriterier från Kulturrådet, tillika också noggrann analys och uppföljning av de åtgärder som den regionala kulturpolitiken vidtar. Det är bra så. För att säkra att kulturpolitiken inte blir en maskerad regionalpolitik där skattebasen ersätter kvalitetskravet i bidragsgivningen och konsten inte ens finns med som särskilt politikområde, behövs säkert en kvalificerad uppföljning på statlig nivå.
Gabriel Byström skrev i dagens GP den sannolikt djupast tänkta kommentaren till dagens proposition, åtminstone som jag läst hittills. Han berör en av de frågor som jag tycker har ett stort symbolvärde, men också är rent krass ekonomisk verklighet - de slopade konstnärslönerna. Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilka konsekvenser ett sådant beslut kan få. Det är en förlegad romantisk uppfattning att konstnärer måste svälta för att skapa stor konst. Det är inte bara förlegat, utan också förolämpande. Det kan väl hända att unga konstnärer av kärlek till konsten och drivna av en idé kan klara ekonomiska umbäranden för att förverkliga det man tror på, men det måste finnas någon möjlighet att kunna uppnå en grundläggande ekonomisk trygghet i samhället också för konstnärer som arbetat med betydande, men kanske inte så kommersiellt gångbar konst under decennier. I framtiden ska tydligen konstnärerna hoppa från tuva till tuva under hela sitt arbetsliv och vara entreprenörer på en marknad som knappt finns.
Genom historien finns det få exempel på betydande konst som skapats ur intet. Det är oroväckande att den kulturpolitik som nu "med stolthet" presenteras rycker under grunden för en mycket beskedlig ekonomisk trygghet för kommande generationer av hårt arbetande konstnärer som redan idag kämpar för sina idéer på närmast ohållbara villkor.
Konstens plats i ett samhälle är en bra värdemätare på graden av humanism. Om den graden sjunker p g a ändrad kulturpolitik skulle man kanske kunna säga att det är tydliga skadeverkningar av kommersialismen. Men att begränsa dem finns inte heller kvar bland de kulturpolitiska målen.

söndag 20 september 2009

Provinsialismens prövosten

Det verkar som om det finns en uppfattning på många håll i kulturlivet i Göteborg att staden skulle vara särdeles provinsiell. Det kan knappast råda någon tvekan om den saken, men vad är egentligen huvudproblemet? Större delen av världen är provinsiell, ja det är kanske rent av så att större delen av världen egentligen är ännu mer provinsiell än Göteborg, om det nu skulle spela någon roll. Helt klart provinsiella platser är kanske Columbus i Ohio. Eller Ansbach i Tyskland. Eller Draguignan i Provence. Jag kan räkna upp fler platser. De flesta människor engagerar sig i de platser där de bor av det enkla skälet att de platserna oftast betyder något för dem. Att hävda att Göteborg är provinsiellt är på något vis i mina ögon lite gratismodigt. Det är som att slå in öppna dörrar och indikerar samtidigt att den som hävdar det ju minsann har varit ute i stora världen och sett platser som inte är provinsiella, utan tvärtom, ja vad då? Urbana?
Jag undrar om det inte egentligen är så att själva fälttåget emot provinsialismen bottnar i att man själv till varje pris vill distansera sig från den. Men i samma ögonblick som detta avståndstagande äger rum bekräftas att man fortfarande inte kunnat frigöra sig från den för egen del. Det är lite som kvicksand. Ju mer man sparkar för att ta sig ur provinsialismens kvicksand, desto djupare sjunker man ned i den.
Det är ungefär som att hålla på att jämföra sig med Stockholm, en annan provinsiell håla i Nordeuropa, i utkanten av europeisk kultur. Istället för att hålla på att syssla med sig själv, (provinsialism) eller tävla med huvudstaden om tolkningsföreträde eller av självhävdelse
(semi-provinsialism) skulle det vara så befriande om fler människor lade ned lite energi på att se sig om i världen och samarbeta med dem som vill skapa något nytt, de som har nya idéer och som är intresserade av framtiden. Nationsgränserna har upphört att betyda något för länge sedan. Vi är en del av EU sedan femton år. Det har aldrig varit billigare att resa och att hämta intryck från andra håll. Nätet förbinder oss med resten av världen. Diskussioner om provinsialismen är ett bra mått på hur långt man kommit själv i den processen.

fredag 18 september 2009

Scenkonstens huvudstad?

I gårdagens Svenska Dagbladet utropades Göteborg till Sveriges teaterhuvudstad. Stadsteatern och Backateatern har inte varit så spännande på åratal, Göteborgsoperan är bättre än någonsin, Angereds teater och det fria teaterlivet överträffar sig självt säsong efter säsong med små medel och stor spelglädje, Pustervik är en av landets mest omtyckta gästspelsscener. Lars Norén är på väg till Folkteatern som snart återinvigs, Suzanne Osten är redan här. Allt det här händer samtidigt och det är bara att gratulera oss själva som får uppleva detta momentum där nästan allt tycks vara möjligt.
Och idag kunde man läsa på GPs webb att Operan satsar nytt och vill utöka med en scen till, en förstärkning av scenkosten på Södra Älvstranden som blir betydande. Skeppsbron tar just nu form, i Lagerhuset snickras det för full för att Pustervik ska kunna flytta in nästa år. Hela Lagerhuset med dess många olika konstnärliga och kulturella verksamheter kan bli ett Art Center som drar människor mellan Älvstranden och Järntorget i båda riktningar. Det har inget egenvärde att heta scenkonstens huvudstad. Det viktiga är att konsten har en självklar plats i samhället, oavsett konstform; musik, teater, dans, bildkonst och litteratur. Just nu bidrar Konstbiennalen starkt till det och i slutet av nästa vecka börjar årets bokfest på Svenska Mässan. När vinterns filmfestival är över är det dags att se fram emot 2010 års upplaga av Dans & Teaterfestivalen, ett bra inslag i en scenkonsthuvudstad.

onsdag 9 september 2009

What a Wonderful Working Class Hero

Den som ännu inte varit på Röda sten och sett Candice Breitz verk Working Class Hero har en fin upplevelse framför sig. Verket, som är en viktig del av Göteborgs Internationella Konstbiennal, är nog en av de starkaste upplevelser av videokonst som jag hittills haft.
Ett tjugotal hängivna John Lennon-fans har var för sig sjungit in låtarna från hans skiva med samma namn och Breitz har sedan redigerat dem så att de sjunger synkroniserat över hela väggen i Röda stens stora sal, katedralen. Och sällan har det namnet varit så passande. Musiken förskjuter sin tyngdpunkt genom rummet och det som i ena stunden påminner närmast om gregoriansk kyrkosång låter i nästa ögonblick som amerikanskt frikyrkojubel. Men denna polyfona kör är inte bara en sorts individuell körsång, utan sätter också fram en grupp individer som är fullständigt nakna i sin rörande hängivenhet. Om man närmar sig bilderna och står ett par meter i från ett ansikte känns det som om man blir direkt tilltalad, som om bilden håller på att ta över. Det är mäktigt och förbryllande.
Längre in i stan finns biennalen på Konsthallen, Göteborgs konstmuseum, Stadsbiblioteket, Göteborgs stadsmuseum, Galleri Box och Bio Capitol. Det är som det ska vara, biennalen måste vara en angelägenhet för stadens konstinstitutioner, museer och andra intresserade aktörer.
Det känns som om biennalen nu börjar hitta sin form och samarbetet mellan de idérika curatorerna Celia Prado och Johan Pousette och Röda sten, men också stadens institutioner verkar i år ha fungerat mycket bra. Det bådar gott för fortsättningen och är viktigt för Göteborg som konststad.