onsdag 27 november 2013

Campus Näckrosen - Göteborgs Universitet firar Göteborg 400 år

Igår presenterade Göteborgs Universitet sina planer på att samla sin konstnärliga fakultet tillsammans med den humanistiska fakulteten i ett Campus uppe vid Näckrosdammen.
Ur mitt perspektiv är detta en värdefull satsning för att fullfölja intentionerna för stadens utveckling från trehundraårsjubileet, vilket firades ett par år för sent, 1923.
Då var ambitionen att knyta ihop Korsvägen med Götaplatsen som ett naturligt stråk för människor att röra sig i staden i denna tänkta linje. När nu en planerad uppgång för den kommande Västlänken troligtvis blir i området, sannolikt närmast Artisten (där konstnärliga fakulteten redan finns med Högskolan för Scen och Musik) kommer de hundra år fördröjda planerna att äntligen kunna bli verklighet.
Möjligen måste nuvarande Hovrätten från 1948 ersättas med ett nytt Universitetsbibliotek och det kan man förstås ha synpunkter på, men i detta fall måste man nog se till helheten i projektet
Stadsarkitekt Björn Siesjö visade under presskonferensen på hur ett ur stadens perspektiv samlat grepp på frågan kan se ut. Det är detta helhetsperspektiv vi så väl behöver för att lättare kunna visa att det är samhällsnyttan som står i första rummet och inte enskilda aktörers intressen. Stadsutvecklingen går onekligen framåt i Göteborg.
När universitetets rektor Pam Fredman kommenterar saken är det också ur ett större samhällsperspektiv och inte utifrån universitetets specifika behov:
-Med det här initiativet lyfter vi fram betydelsen av humaniora och konst i samhället. Det är också en möjlighet att stärka Göteborg som kultur- och kunskapsstad, vilket kan bidra till att utveckla attraktionskraften för såväl universitet som för Göteborg.
Professor Ove Sernhede pekade nyligen i en artikel på GPs kultursida på att en koncentration av de konstnärliga utbildningarna i centrum är ett misstag ur integrationssynvinkel och förepråkar istället en lokalisering till ytterstaden. Det finns många aspekter av detta som är värda att diskutera och ta på allvar. Etablerandet av Södertörns högskola i Flemmingsberg är ett exempel på en utlokalisering. Ett mycket lyckat exempel på det motsatta är Malmö högskolas etablering i absolut toppläge i centrala Malmö. Där är andelen studerande med utländsk bakgrund över 30 % berättade konstnärliga fakultetens dekan Ingrid Elam, som inte trodde att en utlokalisering skulle påverka integrationsfrågan i någon nämnvärd riktning.
Det tror inte jag heller. Strategin att skapa ett City-universitet i Göteborg har gjort staden till den mest populära studentstaden i landet och kommit att påverka stadsbilden på ett mycket märkbart sätt. Att förstärka en sorts motsättning mellan centrum och periferi är ur mitt perspektiv ingen framkomlig väg att bryta segregationen. Ju starkare centrum, desto starkare attraktionskraft. Jag tror att det är ett minst lika gott incitament för att öka motivationen för ungdomar från hela staden och hela landet att söka sig till studier i Göteborg.

onsdag 20 november 2013

Das Ungeheuer av Terézia Mora - en förnyare av romanen?

Ibland kan man sträckläsa böcker. Och ibland sträckläsa ännu mer.
Förra veckans läsning av Terézia Moras roman Das Ungeheuer (Vidundret) som belönats med Tyska bokpriset 2013, lämnar fortfarande ett visst tomrum. Berättelsen om Darius Kopp och hans avlidna ungerska hustru Flora följs åt av en översättning av Floras texter på väg mot avgrunden.
På nedersidan av boksiorna.
Att fläta två texter in i varandra på det sättet har gjorts förut. Min hittills starkaste läsupplevelse av det slaget var Jaqcues Derridas enigmatiska bok Glas där filosofen låter en spalt om Jean Genet tvinna sig runt hans egen analys av Hegels  största verk Andens fenomenologi.
I den försöker Derrida leda i bevis att det finns en skillnad som ligger bortom Hegels stora dialektiska tankesystem, vilket dock inte lyckas. Men det är fascinerande läsning. Vill minnas att det tog ett år att läsa boken och försöka förstå det och jag vet ännu inte om det gick.
Jag minns också regnet mot fönsterrutorna, det grå havet längre bort och vinternattens ankomst när det gick mot december, Som nu. Terézia Mora närmar sig evigheten på ett annat vis. Och det måste vara hennes slutgiltiga genombrott som betydande samtida tysk språkig författare. Hon bor i Berlin sedan 1990. Var annars?

onsdag 6 november 2013

Mig äger ingen - har Du sett boken?

För mig fanns det en nyckelscen i filmen Mig äger ingen, som anges vara "fritt baserad" på boken med samma namn av Åsa Linderborg. Det var de gånger när Lisa, underbart spelad av Ping Mon Wallén (som 8-åring) och Saga Samuelsson (som 11-åring) satte sig på pakethållaren bakom pappan Hasse, en sedvanligt machobrutal (denna gång godhjärtad) Mikael Persbrandt.
Mycket i denna av Kjell-Åke Andersson välregisserade eländesskildring sätter ljuset på att det även under eländet kan finnas både kärlek, ömhet och ömsesidig förståelse. Just denna framställning balanserar möjligen här på sentimentalitetens rand, och för det mesta ändå ganska väl.
Men så var det där med pakethållaren, som gjorde att mina minnen av samma sak fick fritt spelrum.
Det är nästan svårt att tänka sig idag - när de flesta har både hjälm och barnstol på sina cyklar, att man balanserade iväg så där, utför backar och uppför backar, utan att få in foten i ekrarna.
Men det var inte heller cykelsäkerheten som i första hand fångade mig - utan förstås närheten och tilliten. Om Du sitter som jag säger och håller Dig fast ordentligt så kommer inget att hända.
Det var en värld där tryggheten var total och känslan av morgonluften mot kinderna när vi rullade utför Galärbacken i Fjällbacka för att komma bort till hamnen och ta båten ut på sjön kan jag när som helst aktivera. I Lisas fall blev båten kvar på land innan den såldes och pengarna söps upp. Själv lärde jag mig både sjövett och att arbeta i den där öppna träsnipan.
Vissa minnen är som små¨bubblor i medvetandet som dyker upp när man minst väntar det. Den bubblan var mitt starkaste intryck från gårdagens premiärvisning.