onsdag 14 juli 2010

Samtidskonsten i ett samtidsperspektiv

Som av en händelse visar Göteborgs konsthall årets kanske mest spännande samtidskonst-utställning ur ett internationellt perspektiv. Tidsmässigt möter den Göteborgs konstmuseums samtidskonstutställning ur ett svenskt perspektiv. Med fördel kan man se båda utställningarna i ett svep. Vem sade att samtidskonsten för en tynande tillvaro i Göteborg?
Konsthallens utställning heter Disidentifikation och pågår över sommaren.
Nick Caves Soundsuits är det mest karnevaliskt uppsluppna jag sett på flera år. Hans dräkter är skapade av överrester, en sorts industrisamhällets kannibaliska fenix-fåglar vars läten i lika mån viskar något om det obegripligas begriplighet. Sydda med skräddarens alla yrkesknep är hans dräkter en hyllning till en innerlighet och skönhet som externaliseras i de mest sprakande kreationer. Allt är yta, likt sextonhundratalets spegelskönhet och barocka frivolitet, en färgens och formens yttersta gräns innan den stelnar i formfulländad manierism.
Och som självfallet säger oss något om minoriteternas, de utstöttas, de särpräglades, de marginaliserades trevande försök att bygga identiteter bortom köns-, klass- och samhällsgränser.
Ty det genomgående temat på denna gränsgångarnas catwalk är just kampen för identitet och tillhörighet också i ett utanförskap. Lukas Duwenhöggers Celestial Teapot kröner en vakttornsliknande konstruktion just i entrén. Det är en blinkning till en feminiserad tea-party kultur för homosexuella, men bär också spår av Alice i Underlandet, tänkt att placeras i Berlin som ett memento över förföljelserna av homosexuella i Nazi-Tyskland. De hamnade som bekant i koncentrationsläger, vilka övervakades från vakttorn snarlika tekannans fundament. Istället för tekanna fanns där strålkastare, vars käglor skoningslöst satte ljuset på dem som ville bryta sig ur, fly, försvinna - en möjlig metafor för den som vill komma ut och sluta skämmas för sin homosexuella läggning. Därmed blir vakttornet också en del av den onödiga samtidens hörnpelare i den ömsesidiga bevakningen av eventuella normbrytare.
En annan av det senare Tysklands kanske mest förtappade och hatade normbrytare var den chica vänster-intellektuella jetset-journalisten Ulrike Meinhof. Under sjuttiotalet flydde hon från sin ombonade tillvaro i Hamburgs fräckaste stadsdel Blankenese, och tog steget ned i underjorden för att med k-pistar och sprängämnen provocera det kapitalistiska tyska efterkrigssamhället att visa sitt rätta ansikte, som det hette i den grovhuggna terrorist-retoriken. Charlotte Gyllenhammars nästan otäckt porträttlika filmtolkning av "Die Meinhof" i fängelseskrud från Stammheim-fängelset skapar en egendomlig spänning där hon långsamt snurrar på sin pall. Mitt emot snurrar Gyllenhammar på en annan pall, lika porträttlik tolkning av David Bowie som Ziggy Stardust. Två av sjuttiotalets ikoner, gestaltande två helt olika sidor av ett banbrytande och revolutionärt decennium, två av de kanske mest tvetydiga gestalterna, allra längst ifrån varandra inom fälten politik och konst, men som också hade en gemensam skärningspunkt - Berlin. När man sitter en stund och tittar på de båda roterande personerna är de ibland helt i otakt. Men så plötsligt, i ett enda kort ögonblick, har de snurrat ikapp varandra och det ser ut som om deras blickar möts. Innan de vrids bort från varandra igen, lämnar en tomhet som fryser till is, mitt i sommarvärmen. Verket heter Nachsagen, Meinhof und ich, vilket i texten förklaras som en anspelning på Martin Heideggers terminologi, där "Nachsagen" ersätter ett tillstånd av att både fråga och ta ansvar för svaret. Meinhof tog ansvar för sina frågor till den sista konsekvensen och tog till slut också ansvar för sitt handlande när hon insåg att hon bara skapat ännu mer våld och förödelse. Ziggy Stardust är hennes absoluta motpol. En Soundsuit utan varken frågor, svar eller ansvar. Röda Arme Fraktionens symbol var en kommunistisk stjärna. Bowies stjärndamm ströddes istället glänsande över hela sjuttiotalet.
Det finns så mycket mer i denna undersköna och underhållande utställning. Se den!