fredag 27 februari 2009

Ett år av magiskt tänkande

Det är scenografin som drabbar först. Genom en så enkel sak som två bluerayblå rektanglar, en som inramar hela scenen, en runt scenens fond. Där skapas ett rum som gestaltar den zon av avskildhet och overklighet som en människa som drabbas av sjukdom lever i, en känsla av att vara fångad i världen, men att man på ett paradoxalt vis ändå inte längre är kvar i den. Det är som om en glasskiva avskärmar en från det liv man hade tills alldeles nyss. Man ser allt omkring sig, men man når inte ända fram, tar inte längre del på samma sätt och känslan av overklighet är total.
I detta limbo, en av helvetets nedre kretsar, strålar Agneta Ekmanner av återhållen melankoli och varm livskänsla, när hon med varsam regi av Ronnie Hallgren är på scen och talar oavbrutet i en och en halv timme. Hon tolkar Joan Didions starka text, som vore det självupplevt.
Oavbrutet, nja, efter någon kvart avbryter Ekmanner och stapplar ut, uppenbarligen drabbad av illamående, eller kanske slagen av textens kraft, vad vet jag. En stund inställer sig tanken att det är en del av föreställningen, men tanken försvinner igen, när Anna Takanen rapporterar om läget.
Efter "Hunger" är det här nu den andra föreställningen på Studion som berör och oroar bara i år. Det känns som om ambitionen och förmågan att bryta ny mark går hand i hand på Stadsteatern just nu. Dess betydelse för Göteborg som scenstad kan inte överskattas.

tisdag 24 februari 2009

Kan man bota en fanatiker?

I eftermiddags pratade Amos Oz om Mellanösternkonflikten på ett seminarium i GUs och Göteborgs stads regi på Jonsereds herrgård. Ingrid Elam ledde samtalet som alltid stringent och det blev en synnerligen minnesvärd dag. Samtalets utgångspunkt var Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och författaren menade att Samuel P Huntingdons teser om "the clash of civilizations", kulturernas krig mellan Nord och Syd, istället kommer att bli en konflikt mellan fanatismen, den religiösa eller politiska och det mer pragmatiska och sansade sättet att se på världen. Fanatikerna är i klar minoritet, dock tyvärr en växande minoritet.
Oz, som själv deltagit i två krig, sexdagarskriget 1967 och slaget om Golan-höjderna 1973, förespråkar en sorts sammanbiten kompromiss, som är det enda som finns kvar när båda parter ligger utmattade på var sin sida och inte orkar slåss längre.
Fanatismen kan bara minska om desperationen i de palestinska flyktinglägren undanröjs, menade Oz och här kan möjligen Västvärlden hjälpa till att rigga en sorts Marshall-plan för att hjälpa Israel och Palestina att återföra dessa människor till den tvåstatslösning som Oz anser är oundviklig.
Det var ett mycket inspirerande och upplysande seminarium och åsiktsmaskinen Oz besvarade alla frågor tålmodigt och utifrån det han just då ville säga, även om det inte alltid var svar på frågan. Men det intryck som ligger kvar hos mig är ändå att Oz, trots decenniers kamp för en fred som verkar vara väldigt långt borta ändå har ett obrutet hopp om att pragmatismen och viljan till en fredlig samexistens till slut ska leda fram till en lösning som de flesta kan leva med.
Och det var ett litet hopp, men ändå kanske ett realistiskt hopp, som sänkte sig över församlingen denna regntunga februarieftermiddag. Amos Oz pratar imorgon onsdag i GUs aula i Vasaparken.

söndag 22 februari 2009

En blind fläck på väggen

En av landets få reflekterande och verkligt kunniga graffiti-debattörer i landet, Tobias Barentin Lindahl, skrev ett långt och välskrivet försvarstal för graffitin och dess frihetliga och demokratiska aspekter på fredagens kultursida i GP. Jag kan konstatera att det till slut blivit en debatt om graffitin värd namnet, och att det tydligen ska till en minister för att landets kultur- och konstintresserade skribenter ska orka reagera. Det är nästan lite komiskt att se hur snabbt det blivit väldigt viktigt att positionera sig i frågan och ha sinnrika åsikter i ämnet. Nu är det slut med reflexmässiga gäspanden om yttrandefriheten, även om man lika gärna skulle kunna hävda att Grönköping brutit ut på Konstfack.
Det är bra att debatten nu förs, men inte ens Tobias Barentin Lindahl lyckas gå till botten med den svårhanterliga frågan om gränsen mellan laglig konstform och skadegörelse oavsett skadegörelsens eventuella estetiska uttryck.
För att NUGs sprayande i tunnelbanevagnen ska räknas som konst räcker det för Barentin Lindahl att aktiviteten ägde rum inom ramen för Konstfacks utbildning och att resultatet sedan sålts på ett galleri. Att en saks kommersiella värde skulle vara ett kriterium för dess konstnärliga halt tillåter jag mig att bestrida. Det är bara att se sig om i samhället vilka varor som bjuds ut till försäljning för att förstå att det inte kan vara ett kriterium för konstnärlig verkstatus.
Att aktiviteten ägt rum inom ramen för en konstnärlig utbildning är tyvärr inte heller en garant för detta, tråkigt nog.
Jag tror att alltför många omständigheter är oklara kring tillblivelsen av denna examensuppgift för att man ska kunna dra några sådana slutsatser kring detta specifika fall. Däremot tycker jag att det inte kan råda något som helst tvivel kring att aktiviteten måste räknas som skadegörelse, eftersom den ägt rum utan SLs vetskap eller tillstånd. Det ska bli mycket intressant att se hur den juridiska processen kring denna händelse nu kommer att gå vidare. Eftersom det påstås att detta ska vara ett konstnärligt examensarbete är det i så fall rimligt att Konstfack betalar skadeståndet till SL. Om det till slut visar sig att NUG utfört aktiviteten på egen hand, utan att ha stämt av den med sin handledare och i efterhand fått det hela godkänt som examensarbete, skulle det möjligen kunna bli han själv som blir skadestånds-skyldig, men det är mindre troligt.
De juridiska komplikationerna verkar vara en blind fläck för Tobias Barentin Lindahl, de verkar inte ens finnas. Det är synd, för så länge man bortser från dem kan den här debatten inte leda framåt, utan fortsätter att gå i cirklar.

måndag 16 februari 2009

Pendeln slår tillbaka

Det är intressant hur en sådan estetisk icke-fråga som graffiti gång på gång kan animera nya debatter. De enda som inte pratar om saken är de hiphop-ungdomar som utövar den. När nu Konstfack fortsätter att på sitt sofistikerade vis utmana samhället med examinationsuppgifter, onekligen en rebellisk genre, hade man kunnat hoppas på att frågan om den graffade pendeltågsvagnen kunde fördjupats något. Men icke.
Om konstfack hade hyrt in vagnen och upplåtit den för graffitimålning hade den färdigmålade vagnen kunnat visas upp som ett konstverk. I det ögonblick vagnen målas utan tillstånd är det skadegörelse. Man kan undra varför det ska vara så svårt att hålla just dessa två tankar i huvudet samtidigt?

fredag 13 februari 2009

Kulturutredningen och the double helix of the mind

I sina estetiska föreläsningar diskuterar filosofen Hegel begreppet "konstens död", eller rättare sagt betydelseförlust i det allt "modernare" samhället. För Hegel förlorar konsten sin betydelse när konstverken kräver en explicit förklaring för att man ska begripa det. När konstverket behöver en bruksanvisning för att förstås, då har dess estetiska lyskraft reducerats till något mindre än vad konsten hade varit, framförallt från den guldålder som Hegel ansåg var konstens viktigaste period, antiken. Det handlar om mimesis, konstens väsen.
På liknande vis tycker jag att man kan säga att kultur- och konstpolitiken förlorar lite av sin omedelbarhet och begriplighet när det som ska forma den under ett par decennier framöver i första hand präglas av administrativa och organisatoriska översyner.
Göran Sommardahl kommenterade kulturutredningen ur ett liknande perspektiv i morgonens Kulturnytt. Han konstaterade att konstnärerna själva lyser med sin fråvaro som referens-personer i detta arbete, till fömån för förståsigpåare från rikets olika magistrat. Det är inte helt självklart att de enskilda konstnärer som Sommardahl räknar upp som förbisedda auktoriteter på området kan eller ens vill yttra sig i frågan, men det finns ändå en principiell poäng i kommentaren.
Det är bättre att fatta beslut om konkreta politiska mål om hur man ska tillgängliggöra kulturen för medborgarna och sedan rigga organisationen för att klara av detta möte i praktiken. De som gör det är institutioner och bibliotek, och genom att man på lokal, regional och nationell nivå skapar förutsättningar för att initiativkraften i det fria kulturlivet ska komma till sin rätt.
"Det som är botten i dig är botten i andra", som Gunnar Ekelöf sade.
Portföljer som ska reducera kulturen i Norrlands inland till regionalpolitisk hjälpgumma är en mycket tveksam lösning. Då är det bättre med ett statligt Kulturråd som sköter bidragsgivningen på lika villkor från Stockholm. Annars finns det en uppenbar risk att de nya regionala kulturförvaltningar som nu måste skapas runt om i landet till slut bara har sig själva att förvalta, ungefär som på Strindbergs tid, skildrat i Röda rummet, när det fortfarande fanns kontor som ansågs betjäna provinserna i Baltikum, vilka förlorades 1718.
En statlig kontroll över bidragsgivningen till kulturlivet via Statens kulturråd är en garant för att den konstnärliga kvaliteten inte dagtingas med andra överväganden som har att göra med arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, hälsoaspekter, miljöaspekter, EU-uppdrag, tobaksinformation, knarkbekämpning eller gränshandel.

torsdag 12 februari 2009

Kulturutredning eller kulturinredning?

För ett par timmar sedan släpptes då den kulturutredning som på senare tid främst kännetecknats av sina läckor. Man kan inte undgå att tro att den 33-sidiga sammanfattningen sedan länge varit i händerna på DN och Svenska Dagbladet.
För någon vecka sedan skrev Bengt Göransson i DN att kulturutredningar som sysslar mer med sammanslagning av organisationer än med kultur inte så ofta har en positiv prognos i samhällsutvecklingen. Det är kanske att dra lite väl långt gångna slutsatser, men det ligger onekligen något i att det inom kulturens område är bättre med "more art, less matter" för att travestera ett känt Hamlet-citat. Risken med att möblera om på myndigheter och på beslutsnivåer är att det hela blir mer kulturinredning än utredning.
En klar ommöblering verkar i vilket fall som helst vara Kulturutredningens ambition. För ett par år sedan skissade Ansvarsutredningen på en ny administrativ indelning av Sverige i regioner. Regeringen har nu bestämt sig för att permanenta det tioåriga försöket med Västra Götalandsregionen och öppnar för en regionalisering av närmast federativ karaktär.
Denna trend avspeglar sig nu i Kulturutredningen, som föreslår att regionen ska bli överordnad kommunerna inom kulturområdet. Istället för att förhandla direkt med Kulturrådet ska istället regionerna förses med "portföljer", i sammanhanget ett lätt parodiskt begrepp.
Man kan befara att innehållet i portföljerna blir magrare år för år genom att uppräkningen för kostnadsutvecklingen inte tillgodoses. Risken finns att den regionala byråkratin, i Västra Götalandsregionen idag tre olika förvaltningar på kulturområdet, kan sluka mer pengar än vad som går till själva kulturen.
Det är möjligt att det finns samordningsvinster i att slå ihop disparata, mindre myndigheter till större, och skapa en enhetligare hantering av myndighetsutövning och ekonomisk styrning, men min erfarenhet säger mig att det är lättare sagt än gjort, åtminstone om man vill få det att fungera. Därtill kommer att man inte verkar vara så intresserad av att remissinstanserna får tid på sig att sätta sig in i det omfattande materialet. Tre månader är en mycket kort tid. På något vis är det en signal om att det inte spelar så stor roll vad de berörda kan tänkas tycka. Jag tror att det är en felbedömning i så fall.

söndag 8 februari 2009

Pustervik till Lagerhuset?

För någon vecka sedan presenterade Kulturnämndens ordförande Helena Nyhus och vice ordförande Lennart Widing sina tankar för Pustervik. Som ganska ny i förvaltningen har jag gått tillbaka i handlingarna och följt utvecklingen för Pustervik från 1994, när man fick i uppdrag att "göra något" med den scen som Nationalteatern tyvärr fick lämna efter sin konkurs samma år.
Det har lagts ned mycket konstruktivt arbete på Pustervik genom åren och det intressanta är att verksamheten utvecklats till att bli en av landets hetaste gästspelsscener.
Diskussionerna om man ska vara kvar, renovera, eller hitta en ny lokal har böljat fram och tillbaka genom åren, men nu verkar Kulturnämnden ha satt ned foten och bestämt sig för att gå vidare och undersöka förutsättningarna för en etablering i Lagerhuset, i kvarteret Pustervik, vid Järntorgets kant.
Jag tror att det är en mycket bra idé. I över tio år har Lagerhuset varit en plats för det fria kulturlivet. Några av Sveriges bästa tidskrifter, som Paletten, Ord & Bild, Glänta och OEI har sina redaktioner där. Nätverkstan och kulturprojekt-ledarutbildningarna finns där, och ett flertal göteborgska bokförlag med olika inriktningar. Utöver det finns andra kreativa näringar, som arkitekter, fotografer och liknande yrkesgrupper inhysta i det gamla och mycket vackra huset.
Om det blir möjligt att flytta in Pustervik i bottenvåningen och bygga till ett scenrum utanför huset i vacker arkitektur, tror jag att Lagerhuset har möjligheter att bli en av stadens mest spännande adresser för det fria kulturlivet i staden. Det finns möjlighet att skapa två spelscener och en litterär scen, och i det stora scenrummet flexibelt antal besökare upp till trehundra personer. Scenen kan bli vridbar och höj och sänkbar. Sju ganska branta gradänger skulle kunna skapa en scen med en närhet och intimitet utan motsvarighet i staden, kanske ens i landet.
Det är för tidigt att sia om VAD Lagerhuset kommer att kunna utvecklas till med Pustervik inbyggt, men jag tror att det möjligen bara är fantasin som sätter gränserna.
Ur stadens perspektiv blir Lagerhuset en utmärkt dragare för att få ett naturligt flöde av människor ned till Södra Älvstranden och det planerade stråket längs älven, Skeppsbron och in mot centrum. Uteserveringar i västerläge skapar solplatser långt in på sommarkvällarna. Direktspårvagn från Brunnsparken till hållplatsen Pustervik (man får väl drömma?) kommer att skapa en bra infrastruktur för en scen som kanske inte längre bara blir lokal gästspelsscen, utan möjligen också regional och nationell.
Kanske är det så att en lång men kreativ utvecklingsprocess och en rad tillfälligheter möjliggör att förverkliga denna politiska vision för Göteborgs kulturliv just nu. Det skulle kunna påverka kulturlivet i staden i positiv riktning i decennier framöver.

tisdag 3 februari 2009

Det går utför med Sverige i Alpin-VM

Det börjar dra ihop sig till sportlov och årets alpina VM har startat i Val d´Isère. Som väntat körde svenskorna bort sig denna första dag, trots en knapphändig radiouppgift att Ulf Emilsson satt banan. Jag minns när jag någon gång i början av åttiotalet, troligtvis 1982, när jag skulle hälsa på min gamle vän Janne Hellgren som på den tiden jobbade i Åre. Han kunde inte hämta mig vid tåget den dagen, så döm om min förvåning när den då för mig okände Ulf Emilsson mötte upp och lastade in mina Nischizawa-skidor i en pick-up med den imponerande texten Schwedische Nationalmannschaft på sidorna. Så nära har jag aldrig kommit en nominering till det alpina skidslandslaget efter det. Redan på den tiden var Ulf Emilsson tränare och Janne Hellgren var hjälptränare till landslaget. Då lät det som en dröm att tillbringa flera månader om året i Alperna. Sex år senare var jag i Alperna varannan helg och ett par månader om året under påskferierna från Universität Erlangen-Nürnberg.

Texten nedan publicerades första gången i en webbtidskrift tillägnad Mikael van Reis när han slutade som kulturchef vid GP. Eftersom den blir en sorts tillämpning av två tidigare inlägg om Dylan och Hegel vill jag gärna lägga in den som en kommentar till Alpin-VM.


I världscupstävlingen i slalom i Zagreb i början av januari (2005) stod mycket på spel för hemmaåkaren Janica Kostelic. I kampen om världscupspoäng räknas varje tävling, men att göra bra ifrån sig på hemmaplan betyder naturligtvis mycket för en person som Kostelic. Enligt berättelsen har familjen satsat allt för att de båda barnen skulle få möjligheter att åka skidor. Man har bott i husvagn under vintermånaderna, pappan har varit tränare och drivit på, allt har kretsat kring skidåkningen, och till slut kom framgångarna både för Janica och hennes bror Ivica, som också är skidåkare, dock inte riktigt lika framgångsrik. Den kroatiska nationalismen var kanske inte det mest sympatiska inslaget i publiktrycket för att få ned Kostelic som segrare i Zagreb denna dag. Det gick inte som tänkt. Redan innan första porten fastnade högerstaven i snön, med påföljd att Kostelic tappade både staven och handsken. Hon tvingades att åka utan högerhandske och boxa bort käpparna med den nakna högerhanden. Med tanke på den höga farten och kylan gjorde det sannolikt ganska ont. Men hon körde som om inget hänt, utan att tveka slog hon bort den ena porten efter den andra, och bröt ihop när hon kom i mål. Det ligger något vackert och traditionellt hjältemodigt i en sådan oförskräckt hållning och kämpaglöd. Just i Kostelics fall kanske man kan hävda att det möjligen har med hennes bakgrund att göra. Skidåkningen har hela livet varit överordnad allt, och därför är inget offer för stort. Att bryta en tävling i Zagreb är uteslutet.

Sedan jag stod på ett par alpina skidor för första gången för en så där trettio år sedan, har skidåkning fascinerat mig på ett högst närvarometafysiskt plan. Under åkning nedför en pist, finns det alltid ett inslag av livsfara eller åtminstone en påtaglig risk. Man kan falla, krocka, köra ned i en ravin eller glaciärspricka. Samtidigt är den högre pulsen, mjölksyran i låren och den svettiga undertröjan rent fysiska uttryck för den förhöjda livskänsla men också smärta som ett längre åk nedför en ringlande pist ändå betyder. Det är just detta som understryker det närvarometafysiska perspektivet - kombinationen av mental upptändning, epifani, i vissa lägen rent extatiska ögonblick som förstärks av de mäktiga bergen, den plågsamt vita snön, det starka solljuset, den fysiska ansträngningen och smärtan. Slutligen är dessa ögonblick totalt frikopplade från det vanliga livets tid och rum – man existerar bara i den slutna bubbla som inringas av skidornas längd mellan snön och himlen.

På ett liknande sätt känns det sedan när jag stannar till vid en Hütte, eller en avsats och vart man än vänder blicken bara ser snöklädda bergstoppar. Det skapas ett mentalt undantagstillstånd där uppe, över 2500 meters höjd. Intensiteten i känslan stiger exponentiellt med höjden. Det har säkert också med den allt tunnare luften att göra, därmed har det kanske en rent fysisk förklaring.Det var dock först för över tjugo år sedan, 1987, som jag på allvar började intressera mig för de filosofiska dimensionerna av skidåkningen. Sedan dess har den blivit en allt viktigare för mig, som metafor för livskänsla och innehåll, även under år jag inte kommit iväg till Alperna. En tid levde jag i flera år på minnet av ett lössnöåk ned mot St.Christoph under några snöiga dagar i St.Anton. Jag var helt ensam och tystnaden var nästan skrämmande, inne bland de stora klippformationerna.

1987 åkte jag alltså iväg ensam till Ischgl i Tirol för en vecka tystnad, skidåkning och skrivande. Ischgl ligger i västra Österrike, i ett ganska vilt och naturskönt landskap, och gränsar i söder ned mot Schweiz. Jag åkte skidor på dagarna och skrev dikter på eftermiddagarna, i ett vardagsrum som också användes av pensionatsgästerna för frukost. Jag kunde sitta och titta utöver dalen, med floden Trisanna, som förenas med Rosanna som kommer från St. Anton, och rinner ut i Inn. Denna koncentration byggde upp en sorts inre resa hos mig som blev allt mer intensiv ju längre veckan led. Sista dagen var bergen helt upptända av sol. På den schweiziska sidan fanns den en särskilt typ av antracitfärgade bergstoppar, som sög åt sig solljuset nästan som svarta hål. Jag åkte oavbrutet hela sista dagen och började bli rejält trött fram på eftermiddagen. Jag bestämde mig då för att ögonblicket inte kunde bli bättre, det gick inte att stegra livskänslan mer, så jag tog av mig skidorna och gick över till kabinbanan. Jag fick en tom kabin ned och när man kommer över bergskanten öppnar sig en av de bredaste och djupaste raviner jag sett i Alperna. Just i det ögonblicket strömmade solljuset in över Fluchthorn i väster och samtidigt fick jag upp Bob Dylans såriga och vackra ballad ”Every Grain of Sand” i lurarna på min walkman. Texten är inspirerad av William Blake och en rad låter ”I´m hanging in the balance of the reality of man, like every sparrow falling, like every grain of sand” . Precis så kändes det då att hänga i den där kabinbanan över ravinen – som i en mänsklighetens våg, vägande mitt tidigare liv mot den ovissa framtiden. Och istället för att se Guds hand i ett sandkorn, såg jag den i ett enda extatiskt och förklarat ögonblick i de snökristaller som virvlade förbi utanför kabinfönstret. Det var ett livsavgörande ögonblick, en sorts upplevelse av att se den heliga gralen – jag var helt oförberedd och ögonblicket försvann igen lika snabbt som det kommit. Resan ned i dalen gick på en utdragen våg av någon sorts tacksamhet, samtidigt som jag kände att jag var med om något helt nytt, passerat en gräns och lämnat mitt gamla liv bakom mig. Upplevelsen resulterade i en explosion av lyriskt skrivande, som ännu väntar på sin slutgiltiga litterära form. Det var också då jag började inse skidåkningens starka metafysiska kopplingar.

När jag kom hem återupptog jag min läsning av Jacques Derrida. Jag hade under något år tidigare närläst vänstersidorna om Hegel i hans märkliga och djupt störande bok Glas, som fick mig att ompröva min syn på den hegelianska dialektiken. Derridas parasitära läsning av Hegel gjorde det ändå på något sätt uppenbart för mig att den hegelianska dialektiken trots ett brett anlagt dekonstruktionsförsök av Derrida, ändå mynnar ut i, och det tvingas Derrida närmast motvilligt erkänna, att det ändå inte går att fly ut ur den. Varje position som Derrida intar utanför Hegels systemtänkande betyder i sig att han förhåller sig till själva systemet, och i samma ögonblick han gör det, dras han automatiskt in i dialektiken på nytt.

För mig blev det som med skidåkningen. Sedan den kom in i mitt liv är jag tvungen att förhålla mig till den. Jag kan välja att inte åka. Men jag kan inte välja bort den tomhet som då inställer sig. I varje skede i livet återkommer jag till frågan när jag ska till Alperna nästa gång.
There is no life outside Verona.

Det var via Derridas Hegelläsning som jag efter hemkomsten från Ischgl, eller Nieschgl, som det ontologiska namnet kom att bli, gled in på Derridas teori om ”allmän och begränsad ekonomi” i essäsamlingen Ecriture et la différence. Den binära oppositionen mellan allmän och begränsad ekonomi fick en ny betydelse mot bakgrund av några olika sätt att åka skidor. I den begränsade ekonomin återfinns det tekniskt fulländade hoppet med en snowboard över en ramp. Åkaren vet i varje ögonblick var han har varje del av sin kropp. Hoppet är inövat sedan lång tid tillbaka och planlagt i minsta detalj. Varje rörelse är betydelsebärande, varje del av hoppet ingår i en plan, i förväg uttänkt. Det är i själva verket en väl fungerande metafor för den strukturerade och analytiska människans val av livsväg. I någon mening är den ekonomin också begränsad, då den inte har någon större beredskap för det oväntade, farliga eller utmanande. Allt som rubbar cirklarna är av ondo.

Den allmänna ekonomin däremot kan i överförd bemärkelse liknas vid en offpist-åkare, som störtar sig ut för en opreparerad bergssida och åker för livet rätt ut i intet. Det kan vara dimma, lavinfara, snöstorm, och åkaren är helt utlämnad åt sitt eget kunnande. Varje felaktig sväng kan betyda slutet. Det okända lurar bakom varje krön på väg ned mot dalens botten. Här finns det ingen uträkning, ingen plan. Bara ett slags momentum som vilar i ögonblicket och redan i nästa sekund kan allt vara över. Detta är naturligtvis två ytterligheter och pedagogiska metaforer, snarare än verkliga livshållningar. Men det ligger ändå något avgörande viktigt som man kan koka ned till den ontologiska frågan om varje människas allra djupast liggande förståelse för sig själv. Strävar jag efter kontroll av mitt liv, eller icke-kontroll? Är det överhuvudtaget möjligt att kontrollera ens en bråkdel av det vi kallar livet? Har de saker som påverkar mina vardagliga planer, drömmar och tankar, fått mig att gå i en ny riktning, eller sitter jag fast i gamla tankestråk utan förmåga att öppna nya perspektiv? Har katastrofer, som svår sjukdom, död eller annan djup sorg brutit ned mig eller brutit upp marken för ett nytt liv?

I Janica Kostelics fall är svaret givet. Det gäller bara att slå till med fullkraft med den nakna högerhanden mot slalomkäppen i hemmabacken. Smärtan finns inte. I en allmän ekonomi saknar man både handskar och skor. ”I´ve made shoes for everyone, but I still go barefoot”.