torsdag 29 mars 2012

Det blir något, senare - Paul Celan


Es wird etwas sein, später,
das füllt sich mit dir
und hebt sich
an einen Mund

Aus dem zerscherbten
Wahn
steh ich auf
und sehe meiner Hand zu,
wie sie den einzigen
Kreis zieht



Il y aura quelque chose, plus tard,
qui se remplit (se remplira) de toi
et se hisse(ra)
à (la hauteur d´) une bouche

De mon (Du milieu de) délire (ma folie)
volé(e) en éclats
je me dresse (m´érige)
et contemple ma main
qui trace
l´un, l´unique
cercle


Det blir något, senare
som fyller sig med dig
och höjer sig
mot en mun

Ur det krossade
vansinnet
reser jag mig
och ser min hand
rita
den enda
cirkeln.

                               Svensk tolkning; Björn Sandmark

söndag 18 mars 2012

Tysklands nya president heter Joakim Gauck

Nyss avslutades valet till president i Tyskland och som väntat blev det den förre medborgarrättsaktivisten i DDR, Joakim Gauck. Mindre väntat var det samlade rösttalet på 991 röster av de knappt 1300 delegaterna i den specialinkallade Förbundsförsamlingen, som består av särskilt utvalda, framstående medborgare.
Motkandidaten från Die Linke (Vänsterpartiet) Beate Klarsfeld fick 126 röster, något mer än väntat och ytterligare ett hundratal avstod från att rösta.
I sitt tal efter att han accepterade utnämningen påminde han om den härliga söndagenden 18 mars. Och då menade han inte dagens datum, utan den 18 mars 1990, när det första fria valet genomfördes i DDR. Jag minns den dagen mycket väl, satt på en balkong i Westendorf i Tyrolen och lyssnade på Bayern 3:s nyhetssändning från Berlin.
Sedan den dagen visste Gauck att från och med då skulle det gamla, trötta, grå DDR tillhöra Europa. Och att han aldrig mer skulle missa att utnyttja sin demokratiska rätt att rösta.
Förbundsdagens talman Norbert Lammert höll en lysande inledning och knöt an till den första demokratiska revolutionen i Tyskland 1848. Och det kändes ändå någonstans som en demokratisk process, när nu den förre presidenten Christian Wulff avgått under förödmjukande former efter förebråelser att ha utnyttjat sin ställning.
Gauck är en hedervärd, om än stockonservativ, person, som under tiden efter murens fall ledde arbetet med upparbetningen av STASI-arkiven. Det är en händelse som ser ut som en tanke att just Die Linke, som uppstod ur det gamla kommunistpartiet i DDR, inte ville ha Gauck som president, eftersom han var alltför intimt kopplad till STASIs historia och kanske rent av visste för mycket. Att man istället nominerade Klarsfeld var säkert ett strategiskt val eftersom hon under decennier arbetat med att identifiera och fånga nazistiska krigsförbrytare, bl.a. "Slaktaren från Lyon", Klaus Barbie.
Det är en symbolisk handling, kan jag tycka, av Die Linke, genom att man på det viset pekar på att det är den nazistiska historien som är en mycket större förbrytelse än stalinismens period mellan 1949 och 1990. Symbolisk ja, men också en aning halsstarrigt. DDR var en orättsstat och Gauck var en av dem som bidrog starkt till att demontera den och till att ena Tyskland. Därmed är han en värdig president.
Det är intressant att se hur en sådan händelse som detta presidentval knyter ihop den tyska historien, från den trevande jakobinska revolutionen 1848, över naziregimen och sammanbrottet för DDR.
I Tyskland är man medveten om sin historia och har demokratisk förståelse och bildning för att på ett klokt sätt göra ett omtag i den infekterade presidentfrågan.
Det känns som ett betydligt värdigare sätt än att bestämma vem som ska vara statsöverhuvud, när man måste att hänga med veckotidningsfotografer utanför Karolinska och invänta vilket barn som kronprinsessan råkar föda. Monarkin är ett traditionfyllt statsskick med djupa rötter i historien.
Men med moderna demokratiska samhällen har det inte längre någonting gemensamt.

fredag 16 mars 2012

Surrounding Bacon & Warhol på Göteborgs konstmuseum

Ända sedan jag började jobba på kulturförvaltningen 2008 har jag drömt om att se en utställning med Francis Bacon på Göteborgs konstmuseum. Nu blir det möjligt redan imorgon, tack vare ett mycket fint förarbete av museichef Isabella Nilsson i ett samarbete med Astrup Fearnley Museet i Oslo.
Nu blir det inte en separatuställning med Bacon den här gången, utan en utställning som på många vis öppnar för en konsthistorisk problematisering som visar upp den senare delen av 1900-talets konst på ett pedagogiskt, men också utmanande, vis.
Intendent Per Dahlström skriver i katalogen; "Bacon och Warhol var två av 1900-talets mest uppburna konstnärer med olika utgångspunkter i sina sätt att förhålla sig till konst. Om Francis Bacon skriver in sig i en lång tradition av expressionistiska konstnärer, markerade Warhol början på en ny och mer konceptuell tendens i samtidskonsten. I den här utställningen representerar de två poler i det sena 1900-talets konst trots att de levde och verkade ungefär samtidigt."
Men utställningen ger mer än så. Mellan de här båda polerna finns så många andra fascinerande konstnärsskap - när man kommer uppför trapporna till Skulpturhallen är det första man ser Sigmar Polkes underbara svit Apparazione 1-3 och ja - det är närmast rena uppenbarelsen. Det finns något samtidigt dämpat och skört i de här visionerna, som också är sällsamt undflyende. Är det en fågel, där, längst till vänster? Eller är det möjligen en animerad djävulsrocka som simmar majestätiskt i världshaven? Eller till höger kanske det är en såningsman som rör sig bort från en sjunkande sol? Kanske accentueras det skarpt konturlösa av den syntetiska hartsen och lacken som är materialval. Det är i alla händelser en mäktig triptyk som öppnar den här utställningen.
Bacons Orestien-triptyk å andra sidan är ett verk som jag undrar om jag någonsin kommer att bli färdig med. Expressionismens kärna är exterioriseringen av inre själstillstånd, och om det är något som man lär sig med åren är det kanske respekt för svårigheten att på djupet förstå andra människors inre. För att inte tala om sitt eget.
Warhols Marilyn-bilder är kanske några av den moderna konstens mest ikoniserade och spridda bilder. Den konceptuella popkonsten berör mig dock mera sällan. Å ena sidan finns det en omedelbarhet i det konceptuella som inte går att ta miste på, en ny idé som vände upp och ned på begreppen och upphöjde vardagssaker till konstföremål. Å andra sidan finns det en sorts betydelseförlust i varje av dessa konstverk som i sig självt kräver en förklaring, som Hegel meddelade i sina estetiska föreläsningar. Det är kanske inte själva motivet som tarvar en förklaring här, utan snarare vari det konstnärliga värdet består. Har man hört förklaringen en gång känns den sedan ganska bekant. Det är en balansgång på en spång över en bäck som strömmar av trivialiteter.
Den enda skulpuren i denna utställning är Niki de Saint-Phalles Le Grand Rossignol, som snarare än en tupp, eller näktergal som titeln översätts, kanske kan ses som en sannerligen färgstark och formsäker Fågel Fenix? Man kan undra ur vilken aska den återuppstått?

onsdag 14 mars 2012

Laurie Simmons på Göteborgs konstmuseum

I måndags, i samband med ett möte,  hade jag möjlighet att titta närmare på Laurie Simmons-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det var en spännande bekantskap på så många sätt. Det är särskilt roligt att man här i Göteborg kan göra den första separat-utställningen i Norden med en av det sena 1900-talets viktigare konstnärsskap.
I förordet till katalogen skriver museichef Isabella Nilsson; " Flera kvinnliga konstnärer valde fotografi, video och performance som uttryck och teknik och både Cindy Sherman och Laurie Simmons arbetade i skärningspunkten mellan det personliga, subjektiva och kollektiva minnet i undesökningar av hur de vanligtvis lågt värderade, inom diskussionerna närmast osynliggjorda spelrummen som B-filmer, förortshemmafruideal, reklambilder och dockhus kunde ses som ett slags handledningar för hur och vem man skulle vara. Det postmoderna iscensatta fotografiet lyftes fram av feminister och annekterades i bilder, som i glappet mellan dokumentation och begärets lockelse, etablerade en kritik mot mediet och objektifieringen av människor, och då särskilt kvinnor."
Ett mycket träffande exempel på ett självständigt brott mot objektifieringen av kvinnan är kanske den starka bilden The Love Doll Day 25 The Jump som finns här initill. Den uppblåsbara "kärleksdockan" är kanske ett av de sorgligaste exemplen på bristen på mänsklig närhet och kroppslig kärlek. Ensamma män, de som Bob Dylan vid samma tid besjunger som "older men with broken teeth, stranded without love" som i brist på någon att älska blåser upp en kvinnoballong för att fylla tomrummet i sin säng. Det är en sorgens objektifiering, inte av en kvinna, utan kanske snarare av en idé om en kvinna, en avlägsen dröm, som kanske för alltid är förlorad. Det är ett emblem över solkig och vanmäktig ensamhet, med även den trista sidoeffekten att den simulerade kvinnan inte heller har ett eget liv, egna idéer, egna anspråk, utan bara en sorts foglig sängkamrat i en ensam liten stuga vid slutet av Desolation Row.
Som ett tydligt brott mot denna underordningens dialektik klättrar här dockan över muren och hoppar ut i en annan frihet. Det är startskottet för ett uppbrott ur den tigande underordningen och, om man så vill, en iscensättning av den hegelianska bekräftelse-teorin, som går ut på att slaven bara är slav så länge han erkänner herren som sin herre. I samma ögonblick slaven vänder sig bort eroderar herrens makt och en emancipation bortom det gamla systemet blir möjlig. Som i denna bild.
Ingen underkuvad individ är så underkuvad och bruten att den inte kan ta sats och göra ett språng över de murar som inskränker och fängslar, skulle man kunna tänka att Simmons kanske menar. Det går i alla fall utmärkt att tänka så själv.
Simmons dockor, sparsmakat belyst på en egen vägg är ett annat verk man bara inte fär missa. Dockorna är också ett tecken som ställs mot de krafter som "make our loved ones into puppets".
I någon mening kan jag tycka att Simmons konst är djupt bejakande av människans egenvärde och rätt till emancipation. Det är en rätt som trampas ned i marken runt om i världen, idag kanske mer än någonsin.
Det gör Laurie Simmons konst så samtida och synnerligen angelägen.

söndag 11 mars 2012

Idrottens kärna - VM i skidskytte i Ruhpolding eller Andrea Henkels triumf

Det var en riktig sportlördag igår - som dock inleddes med en mer än lovligt fnoskig artikel om fotboll av Jenny Diskie på GPs event- och nöjessidor. Senaste matchen hon hade sett var tydligen VM-finalen mellan England och dåvarande Västtyskland på Wembley 1966, för en sådär knappt femtio år sedan, men drar sig ändå inte för att uttala sig tvärsäkert om sporten.
Då var lördagens tävlingar i utförsåkning betydligt intressantare att följa, för att inte tala om den underbara finalen i skidskytte, damernas stafett över 4x6 kilometer. Tyskorna vann välförtjänt och det var spännande från första stund. Mina första minnen från skidskytte var OS i Sapporo 1972. Då tyckte jag att det var en märklig sport, med skjutning och allt. De flesta som tävlade var militärer, bergsjägare, sovjetiska elitsoldater.
De senaste tio åren har mitt intresse vänt sig från traditionell längdåkning, som jag fortfarande följde på åttiotalet, till skidskytte. Det är, tror jag, den helt oslagbara kombinationen av fysisk styrka och skidåkning, med koncentrationen i skjutningen - komplikationen när åkarna tagit ut sig för mycket i spåret och får för hög puls, vilket leder till skakningar i hela kroppen, det man på tyska kalla "Nähmaschine" - symaskin.
De senaste åren har tyskorna varit ganska dominerande, men i hemma VM i Ruhpolding i Bayern i år, på Chiemgauarena,världens troligen bästa skidskytteanläggning, har man inte varit så framgångtsrik. Damlagets charmiga dragplåster Magdalena Neuner har bubblat på sin bayerska dialekt, men inte riktigt nått de mål hon hade innan VM. Min favorit är istället den lite truligare Andrea Henkel från Oberhof i Thüringen, som deltagit i varje VM sedan 1999. Hon är mindre sprudande, lite mera matter-of-fact och verkar leva och andas med åkningen på ett helt annat sätt.
Igår blev det hennes stora triumf, när hon på sista sträckan sköt felfritt, efter en ganska knackig säsong. När hon stakade in på upploppet var publiken i total upplösning och hon nappade åt sig den svart-röd-guld-färgade flaggan och höjde den mot skyn i en triumferande gest som snarare förde tankarna till den demokratiska revolutionen 1848, när den flaggan användes som symbol på riktigt för första gången.
Detta är en ny typ av sport-nationalism som i Tyskland växt fram sedan fotbolls-VM 2006 och man kan naturligtvis invända mot att all nationalism är av ondo, eller åtminstone onödig.
Men man kan inte frånkänna ett sådant ögonblick betydande idealistiska, sportsliga, poetiska krafter. Det är i sjäva verket ett sådant där elektriskt sportögonblick som går till historien, åtminstone kommer jag aldrig att glömma det. Den som inte kan uppfatta ett sådant ögonblick, det momentum som bara kombinationen av hård träning, stark vilja, tävlingsinstinkt och timing kan skapa missar något vackert, tycker jag. Sådana ögonblick är att jämställa med andra live-händelser; som en euforisk konsert, flow på en teaterscen, vad Du vill. Och i stafetten är det laget som räknas, den gemensamma prestationen. Inget är mera rörande än när Henkel sedan går över mållinjen och de tre andra i laget springer emot henne med sina skidor i händerna och förenas.

onsdag 7 mars 2012

"Abstract Possible", Tensta konsthall och konstens kommersialisering

I somras hade jag nöjet att delta i ett samtal om konstens autonomi i regi av konsttidskriften Paletten. Samtalsledare var redaktörerna Sinziana Ravini och Fredrik Svensk och diskussionen trycktes sedan i nummer två av tidskriften 2011. Sedan dess har jag funderat på några av de frågor som diskuterades.
För egen del har jag svårt att tro att man annat än fläckvis kan hoppas på en rakt igenom demokratiskt finansierad konstnärlig autonomi. Konsten finns alltid i ett sammanhang. I samma ögonblick en konstnär avser att leva på sin konst är man oavvisligt beroende av en marknad för avsättning av densamma.
Den enda relation som inte i första skedet har en koppling till marknaden är möjligen när en konstnär arbetar med finansiering från ett offentligt, eller korporativt stipendium. Men de verk som då produceras, är de inte avsedda för en tänkt marknad längre fram?
Om en ordentligt utskälld utställning på Tensta konsthall, Abstract possible, uppger Maria Lind i DN att hon vill problematisera samtidskonstens nya dilemma; "Vad händer på sikt när konsten å ena sidan kommersialiseras och å andra sidan instrumentalieras av offentliga bidragsgivare (med udden riktad mot statliga Kulturbryggan som kräver privat medfinansiering för vissa projekt).
Ja, det kan man fråga sig.
Sinziana Ravini tycker i samma tidning inte att det är en relevant frågeställning, utan polemiserar starkt mot Lind för att förhålla sig amoraliskt och bortse från att en samarbetspartner, Bukowskis auktionsverk, ägs av Lundin Oil, vars affärer i framför allt Afrika under lång tid diskuterats utifrån moraliska brister. Det är lätt att i förstone dela en moralisk indignation över eventuella blodspengar som medfinansierar en utställning och ett arbete i en offentligt finansierad konsthall.
Men är det verkligen så enkelt?
Ravini tror inte att utställningen alls försöker problematisera samtidskonsens situation. Hon skriver; "Man kan inte kritisera ett fenomen som konstens kommersialisering i ena stunden för att sedan bidra till dess fortlevnad i andra". Dessutom ifrågasätter hon Maria Linds konstnärliga integritet. Det, om något, är kanske en aning överraskande.
Det är här jag inte längre riktigt förstår. Jag uppfattar att Maria Lind ställer den här frågan på sin spets,  försöker skapa debatt och ganska modigt bryter en helt annan typ av tabu som inte så ofta diskuteras i konstvärlden - den omhuldade myten om konstens autonomi. Ett starkare kommersiellt sammanhang är kanske svårt att hitta. Samtidigt presenterar man också en uppsats om just detta sammanhang "The Contemporary Art and Its Commercial Markets", enligt Ravini finansierad av Bukowskis, enligt Lind även av andra offentliga finansiärer som Kulturrådet. Om man vill problematisera denna fråga, hur ska man annars göra? Det som för mig är problematiskt är kanske inte så mycket vad varken Lind eller Ravini säger. Utan det som inte sägs. Och det är ganska mycket, på flera nivåer.
Vilken är egentligen den moraliska auktoritet, som Ravini någonstans lutar sig emot, som har mandat att dra gränsen mellan ett superkommersiellt auktionshus och t ex ett något mindre kommersiellt galleri? Var går egentligen den gränsen? Hur långt ned i olika bolags årsredovisningar ska man gräva för att avgöra om det har rätt att stödja konsten alternativt tjäna pengar på den, eller inte? Vem skall i så fall göra den bedömningen? Är det möjligt eller inte att använda pengar som tjänats på moraliskt tvivelaktiga affärer till att göra något gott?
Hur ska man i ett historiskt perspektiv kunna försvara de gamla europiska kolonialmakternas kulturella och konstnärliga arv, onekligen bland det mest betydande, som bygger på exploatering, stöld och kolonisation av resten av världen?
Hur ska man kunna intressera sig för Nobelpriset, som delas ut från medel som ackumulerats från krutproduktion och exploaterande oljeaffärer i Kaukasus för tillräckligt länge sedan?
Självklart är det så att det i många fall skapas förmögenheter på moraliskt oförvitligt sätt och som i samhällsnyttig anda investeras i konst eller i konstnärliga institutioner för det allmänna bästa. Inte minst i Göteborg är den traditionen stark.
Men kan man isolera frågan om samtidskonstens kommersialisering till att bli en fråga om enbart samtiden? Samtidskonstens inbyggda problematik är att den oundvikligen förlorar sin samtidighet och blir en del av konsthistorien och kulturarvet. Möjligen tjänar auktionshusen mer på det än de kommersiella gallerierna och mycket sällan blir det konstnären som drar nytta av de förändrade marknadsvärdena.  Det blir allt svårare att hävda att det finns någon annan autonomi i konstnärliga sammanhang än kommersialismens. Men i ett vidare perspektiv är det kanske en sak som inte enbart berör konstens område, utan som numera genomsyrar de flesta fält i samhället. Tyvärr.

torsdag 1 mars 2012

Patricia Highsmith - en kvinna med många talanger

Nyutgåvan av Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley, Mr Ripley på Norstedts i klassiker-serien är ett lyckokast i mina ögon. Highsmith har både i hemlandet USA och i Europa oförtjänt halkat omkring i en mera lättviktig genre. Det är ingen tvekan om att Highsmith spelar i den högsta divisionen av The American Novel. Kanske kommer det också en mera synbar omvärdering, ungefär som Charles Dickens efter sin död blev en major classic.
Jag har i princip sträckläst En man med många talanger i Mårten Edlunds smidiga översättning. Det finns inga döda punkter. Känneteckande för stor litteratur är i mina ögon hur den samspelar i en tradition, utan att göra avkall på sin egen röst. William Shakespeares viktigaste dramer vara alla omarbetningar av kända berättelser.
Highsmith har en alldeles egen, säregen berättarröst, och berättelsen har ett starkt driv från första sidan. Tom Ripley blir uppsökt av en Mr Greenleaf på en bar i Greenwich Village i New York. Han får uppdraget att leta upp Greenleafs son Richard i Italien och försöka övertala honom att komma hem, då hans mor drabbats av leukemi. Ripley, som inte har något bättre för sig, antar utmaningen och ger sig av.
I Italien blir de unga männen vänner och ett mindre menage a trois utspelar sig, med Richards väninna Marge. Ripleys psykopatiska och smyghomosexuella läggning leder till att han blir allt mer besatt av Richard och det vill sig inte bättre än att han dödar honom i en båt utanför San Remo. Man tänker på den engelske romantiske poeten Shelleys svartsjukedrama  och död i en roddbåt utanför italienska kusten.
Nu gör Ripley en närmast otrolig operation, antar Richards identitet och får äntligen möjlighet att leva som den playboy han alltid hade velat vara. Han cashar in Richards 500 dollar varje månad och reser runt i Italien och njuter av livet, utan ett uns dåligt samvete. Andra halvan av romanen skildrar hur nätets dras åt och berättelsen ser ut att gå mot sin oundvikliga upplösning. Men så händer något.
Ripley är för mig en sorts syntes av Dostojevskijs Raskolnikov i Brott och Straff och Jay Gatsby i  Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En av världslitteraturens mest gastkramande scener är kanske förhöret av Raskolnikov efter mordet på pantlånerskan. Raskolnikov mördar henne för att leda sina nietzscheanska övermänniskotankar i bevis, för att trotsa hela samhället med dess medelmåttiga typer som han känner sig vida överlägsen.
Jay Gatsby är istället en American Dream, den fattige killen som gör vad som helst för att bli rik och därmed vinna sin hjärtas dam. Jag tror jag aldrig glömmer den scenen i filmen när han (Robert Redford) för att visa sitt välstånd river ut de hundra sidenskjortorna ur garderoben och slänger dem på sängen.
Ripley däremot, är en psykologiskt nästan lika sammansatt typ som Raskolnikov. Hans planering för att komma undan, hans planering för att dupera i förhören med polisen är snarlik hur Raskolnikov försöker förutse polisens nästa steg.
Ripley har samma behov av lyx och det goda livet som Gatsby. Men när Gatsby gör allt han kan för sin stora kärlek är Ripley istället helt tom. Han älskar ingen. Han har en motstridig hatkärlek till Richard och i själva verket ser han ut som en border-line personlighet - en person som saknar en grundläggande trygghet i den tidiga barndomen och vars individuationsprocess störts eller brutits p g a bristande kärlek i sin hemmiljö.Kännetecknande för border-line-personligheter är att de aldrig kan utveckla normala relationer till andra. Antingen är de kalla och avvisande, eller så försöker de inta människor i sin omgivning fullständigt och överdriver så att omvärlden drar sig tillbaka. När Ripley kommer för nära och blir avvisad dödar han i ren kortslutning. Han vill inte döda, egentligen, men han gör det igen, när en vän till Richard söker upp honom och vill veta vad som står på.
Om man läser om Patricia Highsmiths uppväxt får man lätt bilden av en trasig barndom och störda relationer till styvfadern, som hon hatade, och mamman som hon älskade bortom allt annat. Jag kan inte komma undan känslan att detta är en sorts trauma som präglat Highsmiths liv och författarskap - sökandet efter den amoraliska människans kärnpunkt blir ett sorts livsprojekt. I hennes liv visade det sig också svårt att bygga långvariga relationer och mot slutet blev hon allt mer excentrisk och misogyn, dog ensam i schweizisk exil. Det gör hennes litterära projeket och sökandet efter jagets kärnpunkt än mer gripande. Ja, rörande.