onsdag 23 april 2014

Invigning av Stadsbiblioteket idag 23/4 kl 13! Världsbokdagen.

Varmt välkomna till  återinvigningen Göteborgs stadsbibliotek som öppnar igen efter två års ombyggnadstid!
Ordet är kanske slitet, men jag hittar inget bättre just nu än fantastiskt, för att beskriva känslan av att gå in i det tjugoförsta århundradets nya bibliotek vid Götaplatsen.
Arkitekturen är nydanande, men anknyter ändå på ett mycket förtjänstfullt sätt i sin kubiska konstruktion till det gamla biblioteket och den gamla ytterväggens tegel som syns på strategiska ställen genom glasfasaderna.
Gallerierna ut mot Götaplatsen och Avenyn med oräkneliga läsefåtöljer kommer säkerligen att bli en stamplats för stadens bokläsande allmänhet, även för GP-veteranen Mikael van Reis, som råkat få bibliotekets bokbestånd, både det som efter ombyggnaden fortfarande flyter och det fasta som står i de många hyllorna om bakfoten. Och ja, det finns plats för även fler böcker än tidigare, ganska exakt räknat är det just nu 150 hyllmeter mer än i det gamla biblioteket.
Satsningen på stadsbiblioteket förstärker inte minst litteraturens roll och ger bättre möjligheter att framhäva läsningens betydelse.
Tillsammans med satsningen på Litteraturhuset, återinförda arbetsstipendier för författare och stadens nyinrättade litterära priser har Göteborg verkligen ansträngt sig för att stärka litteraturen, till glädje för många gamla bokmalar som Mikael van Reis och även undertecknad.
Från stadsbibliotekets sida har man velat återöppna just idag, på Världsbokdagen.
Det har varit en spännande process att vara med från ax till limpa i denna byggprocess och jag kan inte annat än bli imponerad av hur många människor som lagt ned själ och hjärta i genomförandet av ombyggnaden.
En särskild eloge vill jag då ge till bibliotekschefen Christina Persson och hennes ledningsgrupp som har arbetat intensivt med att inte göteborgarna ska bli lidande när det gäller tillgången på böcker. Istället för ett provisorium lyckades man rent av bli Årets bibliotek 2013 med de olika filialerna Miini på Röhsska museet, Global och Dynamo på Göteborgs stadsmuseum och
300 kvadrat vid Brunnsparken. Personalen på de olika filialerna och de som förstärkt stadsdelsbiblioteken har likaså gjort ett utmäkt arbete för att upprätthålla servicen till brukarna, men också utvecklat biblioteken inför framtiden.
Christina Perssons arbetsinsats och personliga engagemang i denna fråga har varit och är helt enastående. Hon har också entusiasmerat ledningsgruppen som vad jag kan se i princip har jobbat dygnet runt den senaste tiden för att allt ska falla på plats. Och man jobbade hårt även innan. Förra sommaren sade Christina Persson "En utveckling av ett sådant bibliotek är once in a lifetime".
Och för egen del är det den allra största händelse jag varit med om under mitt arbetsliv hittills och jag tror att det blir svårt att toppa även framöver.
Kom dit och se själva. Uppdaterad info om vad som händer idag och den närmaste veckan som präglas av invigningsaktiviteter hittar man på webbplatsen stadsbiblioteket.nu/invigning.

måndag 21 april 2014

Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 2

I gårdagens GP bemötte Maria Backman kritiken mot sina artiklar om Paracas-textilierna. Jag måste säga att det är med viss förvåning man kan konstatera att det nu inte så mycket längre handlar om en synnerligen komplicerad fråga om kulturarvet, utan om en fråga om skattebetalarnas pengar som har ett "uppenbart allmänintresse". Det är naturligtvis också en viktig fråga, men långt ifrån anslaget i artikelserien och den efterföljande debatten.
Ur mitt perspektiv har Backman en otacksam uppgift när hon stödjer sig på Värdskulturmuseets uppgifter i denna fråga. Skälet är att Världskulturmuseet faktiskt var den institution som drog igång hela denna process genom att rubricera sin utställning 2008 "A Stolen World". Det var den provokationen som gjorde att Perus regering lämnat över en formell not till Göteborgs stad med krav på återlämnande.
Därefter fick Världskulturmuseet och dess myndighet kalla fötter och insåg vad som skulle komma, vilket också skedde. Detta försökte man rädda genom att tillsätta Christer Lindberg som sakkunnig utredare. Om syftet var att stödja Göteborgs stad i den fortsatta hanteringen kan man säga att det syftet fullständigt misslyckades. Dels för att utredningen var klar två år efter beslut fattats, dels för att utredningen är så undermålig att den inte går att använda.
Kulturförvaltningen fick i uppdrag av Kulturnämnden att redogöra för det juridiska läget, det moraliska ansvaret och komma med en slutsats och förslag till beslut.
I vår utredning, som jag knappast kan tro att Backman läst, redogör vi för de vid den tidpunten kända historiska läget (2009) och går igenom de internationella konventioner som finns på området. Vi har hela tiden hävdat att detta är en museifråga och inte en angelägenhet mellan länderna Sverige och Peru. Kulturdepartementet bekräftade också denna hållning genom att avslå stadens begäran om att textilierna skulle föras över till staten, läs Världskulturmuseet.
Vi har i första hand använt oss av den internationella museiorganisationen ICOMs etiska regler, som tillämpas i museivärlden. I dessa regler framgår klart att om ett kulturföremål kan misstänkas vara stöldgods måste man omedelbart påbörja förhandlingar om återförande. Eftersom jag ville vara helt säker på att vi gjorde rätt tolkning inhämtade jag en second opinion från rättschefen vid Stiftung Preussischer Kulturbesitz, som är ansvarig för samtliga statliga tyska museer. Man hade ungefär samtidigt fått en begäran om återförande av Neferetiti-statyn till Egypten, så det var intressant att höra hur man resonerade i denna fråga.
Stiftung Preussischer Kulturbesitz bekräftade den uppfattning vi själva hade kommit fram till. Det är ingen tvekan om att textilierna är stöldgods och vi är skyldiga att påbörja förhandlingar om återförande.
I vår undersökning går vi också igenom samtliga andra internationella konventioner från Unesco och Unidroite.
När det gäller Stefan Jonssons uppsats, som till skillnad från Lindbergs är mycket läsvärd, anser sig Backman tydligen veta bättre vad den handlar om än författaren själv, så jag lämnar saken därhän.
Under maj kommer förhandlingarna mellan Göteborg och de peruanska museimyndigheterna och kulturministeriet att slutföras. Vi vet ännu inte utgången av dessa förhandlingar, men från båda håll är den goda viljan att åstadkomma en gemensam överenskommelse som gagnar kulturarvsfrågorna och i detta specifika fall de mytomspunna textilierna från Paracas den allra bästa.






onsdag 9 april 2014

Årets museum - Göteborgs stadsmuseum, och lite till.

Det är svårt att hålla tillbaka superlativerna efter gårdagens i bitar utportionerade glädjebesked. Först  blev Göteborgs stadsmuseum Årets museum, en stund senare fick man även utmärkelsen Årets utställning för den numera riksbekanta Vi är romer, samproducerad med representanter från den romska gruppen i Göteborg.
Inte minst den senare omständigheten bidrog enligt juryn till priset. Det är ett nytt förhållningssätt att involvera de berörda, som inte minst skapar trovärdighet och tillför helt unika perpektiv som man aldrig kan läsa eller forska sig till.
En av de bilder i utställningen som berörde mig djupt var husvagnslägret från Backaplan i början av femtiotalet. Då stod husvagnarna bland lerpölar och illa klädda barn med stora ögon tittade förundrat på fotograferna. Det var en sinnebild för misär och utanförskap.
När man tänker på den igår, på Romadagen, diskuterade avhysningen av romer i husvagnsläger på en parkeringsplats i Mölndal, inser man graden av aktualitet i utställningens tema och ärende. Över sextio år och inget har hänt.
Det var ungefär lika omskakande att läsa om den parkeringsplatsen som det var att för någon vecka sedan läsa om när regeringen skulle presentera sin vitbok om bristen på integration av romer i det svenska samhället.  Då blev en av regeringen inbjuden delegat, Diana Nyman från Romska rådet, utslängd från frukostmatsalen på Sheraton.
Eller veckan innan, när Vanessa från Bulgarien inte en, utan två gånger fick en spann vatten över sig av butiskchefen på Hemköp på Bangatan, där jag brukar handla efter jobbet.
Kanske är det för att Stadsmuseets utställning inte bara historiserar, utan pekar rakt in i ett svart hål i det svenska samhället, (även det europeiska, förstås) som utställningen mött en sådan respons. Sedan är den mycket skickligt producerad. Allt är som det ska. Det är bara att glädjas med museets ledning, personal och de romska medproducenterna till denna framgång.
Men det är inte bara denna utställning som ligger till grund för utmärkelsen Årets museum. Göteborgs stadsmuseum har på senare år hittat en tydlig identitet som stadsmuseum och är en naturlig mötesplats för diskussioner och samtal om stadsutveckling, den pågående fotoutställningen av Lars Bygdemark med flygbilder över Göteborg och den planerade utställningen 2015 med stadens musikhistoria är några andra exempel på verksamheten.
Man får inte heller i sammanhanget glömma bort att Sjöfartsmuseet/Akvariet förra året nominerades till samma titel för sitt starka utvecklingsarbete, som fortsätter i år med den angelägna utställningen Out to Sea, och att Göteborgs konstmuseum för närvarande är inne i ett storslaget år med samtida foto, historiemåleri i samarbete med Nationalmuseum och den största internationella satsningen på åratal till sommaren med Van Gogh, Cezanne och Bernhard.
På  Röhsska museet har vi äntligen kommit igång med helt nödvändiga lokalrenoveringar och kan planera framåt på ett helt nytt sätt. Jag ser verkligen fram emot sommarens utställning av Picassos keramik.
Beskedet om Stadsmuseets framgångar nådde mig igår under en visning av det ombyggda stadsbiblioteket som återöppnar om fjorton dagar. Det är en underbar känsla att gå omkring i de luftiga och ljusa lokalerna och se hur man tänkt igenom verksamheten in i minsta detalj. Gallerierna ut mot Berzeligatan och Avenyn med de sköna fåtöljerna i ekologiskt producerat konstläder kommer att bli  en gräddhylla för alla göteborgare.
Och det är inte mer än ett halvår sedan även Stadsbiblioteket blev Årets bibliotek.
Det är roligt (nästan) jämnt!

lördag 5 april 2014

Samlingen på Göteborgs Konstmuseum och dess välvilliga donatorer och vänner.

I dagens GP recenserar Mikael van Reis Samlingen, den nya bok som presenterar densamma vid Göteborgs konstmuseum. Jag delar uppfattningen att det är ett magnifikt verk, som inte bara visar många av museets främsta konstverk, utan som också berättar deras väg till huset vid Götaplatsen.  Mikael van Reis lyfter också fram några av de andra välvilliga mecenaterna och donatorerna som bidragit till samlingen med finansiering av olika köp. Ett av de mest berömda är kanske grosshandlare Werners insats för att köpa in Rembrandts Riddaren med falken, eller familjen Pinéus donation av Picassos Akrobatfamiljen.
Det förekommer donationer av konstverk även idag, men viktigare för museets verksamhet är utan tvivel det benägna stödet från vänföreningen och från andra intresserade, som till exempel fastighetsbolaget Wallenstam.
Betydelsen av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur kan inte överdrivas och man har under många år möjliggjort både ombyggnationer, utställningar och inrättandet av den forskningsenhet som tillsammans med museichef Isabella Nilsson varit ansvarig för verket Samlingen. Forskningsenheten producerar också ny forskning med utgångspunkt i museets verksamhet. Nyligen kom det sjätte numret av tidskriften Skiascope, med temat "Blond och blåögd" ut. Det anknyter för övrigt till den nu pågående utställningen En målad historia, som är ett samarbete med Nationalmuseum. Stenastiftelsen bekostar även den nu pågående förstudien för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum.
En annan benägen samarbetspartner är Hasselbladsstiftelsen, vars aktuella utställningar alltid finns i museet.
I detta inlägg vill jag särskilt rikta ett tack till Tomas Söderberg och Thorsten Söderbergs stiftelse, som finansierat produktionen och utgåvan av detta nya verk om samlingen vid Göteborgs konstmuseum.
Utan Tomas Söderbergs hjälp hade denna bok inte kommit till.

torsdag 3 april 2014

Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan

Först igår hann jag se Orfeus och Eurydike på Göteborgsoperan med Katarina Karnéus och Kerstin Avemo (enligt uppgift lätt förkyld, vilket åtminstone inte jag hörde på sången) i huvudrollerna och en förtjusande Mia Karlsson som Amor. Man kan undra om hon är gravid eller är det en idé från regissören David Radok att Amor ska vara havande? Oavsett vilket, en källa till glädje.
Det är en hänförande föreställning. Duon Karnéus/Avemo har jag sett på scen åtminstone tre gånger och man kan verkligen tala om samspel och två röster som kompletterar varandra tydligt.  Katarina Karnéus sång är sannolikt bland det bästa som finns på de europeiska scenerna för närvarande, men i denna föreställning släpper hon även loss skådespeleriet och gestaltar mycket konsekvent den förkrossade Orfeus på ett sätt som jag inte sett tidigare.
David Radoks regi och Lars-Åke Thessmans scenografi följer ett spår som man kunnat se de senaste åren. En stram scenbild i grått, den mäktiga kören och aktörernas kostymer av obestämbart 1900-talssnitt skapar en distans till den grekiska mytologin i urtexten, men även till den gluckska samtiden. Göteborgsoperans uppsättning är den sk Parmaversionen, med libretto av Raniero de Calzabigi.
Sällan har jag blivit så gripen av scenografin som just här. När Orfeus vänt sig om på väg upp ur underjorden, Eurydike dör och vänder tillbaka, skrider Kerstin Avemo likt en lucia, mycket värdigt och långsamt bort och ned i det kvadratiska rör som slutar i dödsriket.Hon blir allt mer otydlig och försvinner nästan omärkligt. Var och en som suttit bredvid en människa som lämnar jorden känner igen sig på ett smärtsamt vis. För mig är det operans nyckelscen.
För att förstärka styckets cirkelkomposition återskapas scenbilden från inledningen. Vad jag kan se är det en förändring gentemot orginalet. Men det fördunklar inte den sällsamma skönheten i denna märkvärdig välspelade föreställning.