A walk on the wild side?

För någon vecka sedan hittade jag i en CD-butik det jag trodde vara Lou Reeds samlade verk i en liten CD-box. När jag bläddrade igenom den när jag kom hem kunde jag konstatera att alla de klassiska skivorna var med, "A Walk on the Wild Side", "Coney Island Baby", ja alltihop. Nästan.
Till min besvikelse kunde jag konstera att min favoritskiva, "Rock´n Roll Animal" inte var med,
oklart varför just denna inspelning inte ingick. Jag letade igenom min gamla vinylsamling och hittade till slut skivan, inklämd mellan Genesis "A Trick of the Tail" och Weather Reports "Heavy Weather".
Jag lade på skivan, drog på ljudet ganska högt och sjönk ned i fåtöljen för att lyssna. Det var en märklig upplevelse. Vet inte när jag lyssnade på den sist, kanske någon gång på 80-talet, men känslan infann sig direkt. Jag var tillbaka på Scandinavium någon gång 1977 och såg den bleke, nästan genomskinlige artisten framme på scenen och kom ihåg hur han omvandlades från en skendöd letargisk skuggperson till en extatisk guitar-hero på några sekunder. Introt till "Sweet Jane" måste vara ett av rockvärldens starkaste. Lekfullheten, där man nästan förleds att tro att riffet flätas ihop med Gärdebylåten är magnifik. Övergången från introt till det tunga kompet och basgången i "Sweet Jane" byggs upp i tre olika faser där intensiteten stegras till bristningsgränsen och i själva övergången är taktbytetet en sorts peripeti som går över i lättnad
när applåderna från publiken kommer igång. Kanske är det för att "Rock´n Roll Animal" är ett livealbum som det inte finns med i boxen. Kanske är det för knastert, bruset och den statiska elektriciteten på vinylskivan som förleder en att tro att ljudet är mer äkta än på en digital CD.
Kanske är introt till "Sweet Jane" en passage som jag aldrig kommer förbi, det känns nästan så.