Konstens Göteborg

Under några stormdagar när det varit för blåsigt för att renovera fiskesnäckan har jag mellan varven dykt ned i den mycket fina boken Konstens Göteborg Nedslag i fyra sekel från 2002.
Boken gavs ut i samband med Föreningen Konstmuseets vänners 60-årsjubileum, med dåvarande museichefen Björn Fredlund som huvudredaktör. Fredlund håller själv i pennan i några skarpt tecknade kapitel. De andra författarna är Håkan Wettre, Lena Boethius, Barbro Löfquist och Ingmari Desaix, och skildrar tillsammans med lätt hand och stora kunskaper något som faktiskt skulle kunna kallas en Göteborgs konsthistoria. Påfallande är också hur nära konsthistorian ligger stadens historia i övrigt. De sociala förändringarna i staden, kanske särskilt tiden kring förra sekelskiftet när Göteborg blev en mer betydande handels- och industristad, skapar också de ekonomiska förutsättningar och den kritiska massa som är nödvändig för ett levande konstliv. Påfallande är det vilken betydelse mecenater och konstsamlare hade för den konstnärliga utvecklingen. Det är med all rätt mecenaternas namn står inhuggna i entrévalvet till Göteborgs stadsmuseum, som på den tiden inhyste Konstmuseet. Optimismen och framtidstron manifesterades i Göteborgsutställningen 1923, då en stor del av stadens viktigaste institutioner och attraktioner stod klara, inte minst kring Götaplatsen och det nya Konstmuseet.
I en rolig intervju med Jasenko Selimovic i GP i söndags säger han att Göteborg är som sämst när det vänder sig inåt, mot Göteborg, och det ligger säkert en del i det. När man ser de konstnärliga avtrycken är det inte heller någon slump att Konstmuseets samlingar av nordisk konst från förra sekelskiftet är museets mest berömda samling. Då var utbytet med andra delar av Europa, inte minst Paris, på sin höjdpunkt. Men det finns också helt andra berättelser i denna bok. Den som griper tag i mig kanske mest är Håkan Wettres skildring av Åke Göranssons måleri, som visades på Konstmuseet för några år sedan. Göransson var ingen kosmopolit precis, och bodde med stor släkt i en liten lägenhet i Landala ända tills han blev sjuk och dog ung. Berättelsen om hur Arne Stubelius räddade konstverken från kökssoffan till eftervärlden bär på ett sorts momentum som ovillkorligen ställer frågan vad som hade hänt om Stubelius inte efterfrågat bilderna? Hade de bränts upp som ett hundratal av Göranssons teckningar under en vindsröjning?
I hängmattan fastnar jag för ett citat i boken från Gunnar Ekelöf som på något vis bekräftas omedelbart när jag ser mig omkring:
"I Bohuslän hägrar det. Landskapet är inte detsamma från stund till stund eller från dag till dag. När man vant sitt öga upptäcker man hur det gråa - luften, vattnet, bergen gnistrar av färg, även mulna dagar. Men detta färgskimmer är högst obestämbart."
Jag tänker tillbaka till mitten av nittiotalet när vi bodde här året om och fiskade hummer långt in i december. De starkaste färgupplevelserna var dels vissa klara decemberdagar när hela himlens rodnad avspeglade sig i havets yta och de snöklädda klipporna stupade brant ned i havet. Men ännu starkare var ljusskiftena i novemberdiset, då man efter en stunds kisande upptäckte de mest subtila av alla naturens nyanser. Variationerna av grått.