Kvällens premiär av Katja Kabanova är för mig det tredje esset i given under denna säsong på Göteborgsoperan. Tillsammans med de andra två, Haendels Julius Caesar om maktens sötma och förrädiska förförelse och Mozarts Requiem om dödens allestädes närvaro visar man högsta klass. Om jag inte missminner mig är Göteborgsoperans vision att bli ett av Europas bästa operahus. Ett av de bästa i Nordeuropa är det redan.
På scen är det kanske bara de antika tragedierna eller Shakespeares fyra stora pjäser som kan nå operans starka fokus på ontologiska och existentiella frågor.
Katja Kabanova , ett tjeckisk drama som utspelas i Ryssland i slutet av 1800-talet känns i sig som en anomali för oss som är uppväxta i skuggan av den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men sedan ett par decennier är det en ny värld och i den nya sköna världen finns det också plats för gamla världar att återuppstå.
Katja Kabanova är en Madame Bovary som förtärs av passionens eld och störtar sig till slut i Volga från den magnifika scenbron när konventiones ok blir för tungt att bära och den mordiska svärmodern hetsar henne ut i olyckan. Ingela Brimbergs Katja är en svag och stark, passionerad och kall, levande och död kvinna vars starka röst sätter fram det brustna hjärtats anatomi på ett sätt som griper tag i den mest kallhamrade cyniker. Leos Janáceks opera regisserad av John Dew och med orkestern dirigerad av Shao-Chia Lü är inte bara värd ett besök utan också en resa.