De intellektuellas uppgång och fall på Gamla Ullevi

I sin samtidsmättade föreläsningsserie från Rom 1992 "Aufstieg und Fall der Intellektuellen in Europa" (Uppgång och fall för Europas intellektuella), reder den tyske sociologen Wolf Lepenies ut en del frågor som har att göra med de intellektuellas kluvna hållning i samhället. Från att ha varit upprorsmän, nytänkare, samhällets samvete har de degraderat sig själva till att bli en klagande klass, en ständigt missnöjd grupp som misstänker att deras position ifrågasätts från alla håll. Lepenies menar att de intellektuella i själva verket pendlar mellan melankoli och utopi. Jag tänker på detta när jag läser Mark Isitts gnällartikel om Gamla Ullevi på kultursidan i dagens GP. Den bottnar i någon sorts melankoli som sedan slår över i en storvulen utopi om byggets möjligheter att frälsa förorten och skapa en byggnadsverk i stil med Guggenheim i Bilbao.
Lepenies menar att reflexionen är den intellektuelles ursprungliga uppgift, samtidigt som självreflexionen är dess immanenta hotbild. Och självreflexionen, så Lepenies, drar också med sig den stora faran att till slut bara bottna i sig själv och inte längre uppfatta världen omkring sig. Så när Mark Isitt står där högst uppe på översta raden och von oben spejar ned på Gamla Ullevis ack så gröna gräs, så slår det mig att om Gamla Ullevi verkligen byggts ute i förorten, på t.ex. en äng mellan Hjällbo och Gråbo, så hade det med all säkerhet inte heller varit bra.
Då hade det garanterat varit bättre om Gamla Ullevi hade legat just där Gamla Ullevi ligger idag, dvs där Gamla Ullevi alltid legat, innan det revs och byggdes upp igen och döptes om till Gamla Ullevi.
Men det är nog inte ens idén i sig själv, att Gamla Ullevi skulle kunna ha legat på en äng mellan Hjällbo och Gråbo, som är själva saken, tänker jag sedan, när GAIS spikar slutresultatet 5-1 på
Gamla Ullevis nya gräs. Det är snarare så att det är en ganska beskedlig intellektuell höjd på idén att ställa sig och bliga på en tom arena och beklaga sig över färgen på stolarna och takhöjden och att det var bättre förr, när man byggde Nya Ullevi, för en sådär femtio år sedan.
Från min högst ointellektuella horisont, som präglas av intresse för fotboll och den kommunala ekonomins knappa stjärna tycker jag att det är en upplevelse att sitta på övre läktarens sjunde rad, lodrätt ovanför gräset och ändå nästan se målvaktens anletsdrag när han hämtar ut bollen ur målet för femte gången denna soliga aprileftermiddag.
Jag kan inte minnas att jag känt ett sådant publikdrag sedan jag en gång för länge sedan såg Arsenal spöa Manchester United på Highbury i norra delen av centrala London. Där hade de också en sådan häxkittel som kokade efter varje mål och publikhavet gungade i takt på ståplats bakom målet. Att det sedan bara tar fem minuter till fots från arenan till Avenyn efter matchslut gör inte saken sämre för mig. Sex mål i den allsvenska premiären på Gamla Ullevi, en så gott som fullsatt arena, är trots den sorgliga ÖIS-förlusten bra för Gamla Ullevi, bra för Göteborgsfotbollen och bra för Göteborg.