Imorgon måndag 6 juli debuterar den tyske konstnären Anselm Kiefer som operaregissör på Bastille-operan i Paris med operan "Au commencement" (I början). Kiefer bor sedan många år i södra Frankrike och blev till slut övertalad av komponisten Jörg Widmann att tillsammans med honom skriva en opera, berättar Kiefer i en distinkt intervju i Der Spiegel (27). Widmann har skrivit musiken och Kiefer står för regi, scenbild och text. Kiefer menar inte att han bytt konstform, utan att de torn som stod i hans atelje i Barjac nu tagit plats som scenbild på Bastille-operan. Kiefer bekänner sig till filosofisk pessimism i Thomas Hobbes anda och säger:
"Människan är ett enda stort misstag, och det menar jag inte bara sett ur perspektivet i dagens värld. När människan hamnar i en situation när allt är tillåtet, då lagarna upplöses och kontrollinstanserna tappar greppet, flippar hon ut." En stor del av Kiefers konst bottnar i nazitidens förintelse av alla värden och hans hållning är kanske logisk utifrån det perspektivet. Samtidigt är konsten en möjlig väg till försoning:
"Konst som yttrandeform är det som binder samman allt, som skapar kunskap, om än kodat så att man ännu inte ser allt. Varje ny upptäckt som vetenskapen gör öppnar en större port till ännu större okunskap. Konsten, mytologin, är en annan kunskapsform. Därför fungerar mytologiska bilder genom århundradena, om än på olika sätt. Varje generation tolkar dem på sitt sätt."
Det påminner inte så lite om Edmund Husserls konstsyn, så som den tog sig uttryck i brevet til Hugo von Hoffmannstahl, vilket jag kommenterade för ett par inlägg sedan. Jag undrar verkligen om Kiefer ser sig som fenomenolog? Men det behöver han kanske inte göra för det. Kanske är det mera korrekt att säga att viss begreppsbildning inom filosofin fått en allmängiltig status och blivit en del av den samtida diskursen om konsten. Eller också är det bara en ännu större dörr till ännu större okunskap?