I Sven-Olof Wallensteins tidskrift Site (26-27, 09) finns i engelsk översättning ett märkligt brev av filosofen Edmund Husserl till författaren Hugo von Hofmannstahl 1907. Det är i sitt relativt korta omfång en förbryllande läsning. Enligt Wallenstein i den efterföljande kommentaren finns i brevet embryot till det av Husserl poulariserade grekiska epoché-begreppet, som enligt vanlig tolkning är ett sätt att på fenomenologiskt vis skala av traditionella, historiserande, varseblivningar av världen, för att "sätta dem inom citationstecken", en sorts relativisering av den synliga världen till förmån för en ofiltrerad fenomenologisk upplevelse.
Brevets för mig kanske mest brisanta sats är denna "Enigma (det gåtfulla) kan bara lösas upp om vi försätter oss själva på dess egen mark och behandlar all kunskap som möjlig att ifrågasätta och accepterar att ingen existens är förutbestämd."
Det paradoxala för mig är just omständigheten att det gåtfulla, som vanligtvis undandrar sig sedvanlig definiering, är möjligt att förstå genom att ifrågasätta all kunskap. Nästa mening lyder: "Detta betyder att all vetenskap och all verklighet (inklusive var och ens verklighet) har blivit rena "fenomen". I sanning en radikal slutsats. Kunskap och verklighet är i själva verket en chimär, och deras verkliga väsen är de enigmatiska och intuitiva upplevelserna av dem.
Wallensteins slutsats är att det i själva verket är fantasin som har en avgörande roll i fenomenologin och att den tradition inom den tyska idealismen som bär fram det gåtfulla och fantasirika i själva verket är några av de viktigaste hörnstenarna i förståelsen av modern konst. Och det i sig påminner mig om tidskriften Kris, som på sjuttio- och åttiotalen, på samma vis försökte bygga bryggan mellan filosofi och konst. Och påfallande ofta lyckades med det.