Verfremdung - av vem?

I ett tänkvärt blogginlägg i dagarna diskuterar Björn Wiman, Expressens kulturchef, kritiken av kritiken, dvs gnället på kultursidorna. Man kan hålla med om att det finns, som Wiman påpekar, en sorts ständigt återkommande självspäkning, när kulturjournalister diskuterar kultursidornas banalisering och brist på det ena eller andra som inte just för ögonblicket har högkonjunktur. Det ligger kanske något i just det - att kultursidorna är trendkänsliga och i någon mening kanske också måste svara upp mot det som diskuteras i kulturlivet för dagen, oavsett om det är postkolonialismen i litteraturen, feministisk teoribildning, nycirkus på scen eller musikartiklar som lika gärna kunnat publiceras på nöjessidorna. Men är det just detta innehåll i sak som är ett problem för kultursidorna? I don´t think so.
Vad som emellertid är ett oavvisligt krav som kultursidan i papperstidningen inte får tumma på är kravet på trovärdighet. En tidning som slirar på sanningen kommer inte att överleva. Då kommer man att konkurreras ut av gratistidningar i papper som presenterar vederhäftig returinformation, men utan spekulativa inslag av drev och personförföljelse.
Där någonstans, i det fältet, återfinner man både kulturjournalistikens välsignelse och förbannelse. Det subjektiva tilltalet och den personliga krönikan kan väcka tankar hos läsaren som påverkar samhället i en positiv riktning mer än spaltmil av infotainment. Å andra sidan, och det är kulturjournalistikens verkliga problem, kan skribenter, ibland t o m enstaka redaktörer, förblindas av sin maktposition över ordet och förledas att driva personliga kampanjer för eller emot det ena eller det andra och koka en soppa som har alla ingredienser. Utom just trovärdighet. Och det tror jag att även Björn Wiman tycker är out of bounds, Wiman som visserligen lät "grätten" som han skrev i sitt inlägg häromdagen, men ändå chefar över rikets absolut muntraste kultursida.