What a Wonderful Working Class Hero

Den som ännu inte varit på Röda sten och sett Candice Breitz verk Working Class Hero har en fin upplevelse framför sig. Verket, som är en viktig del av Göteborgs Internationella Konstbiennal, är nog en av de starkaste upplevelser av videokonst som jag hittills haft.
Ett tjugotal hängivna John Lennon-fans har var för sig sjungit in låtarna från hans skiva med samma namn och Breitz har sedan redigerat dem så att de sjunger synkroniserat över hela väggen i Röda stens stora sal, katedralen. Och sällan har det namnet varit så passande. Musiken förskjuter sin tyngdpunkt genom rummet och det som i ena stunden påminner närmast om gregoriansk kyrkosång låter i nästa ögonblick som amerikanskt frikyrkojubel. Men denna polyfona kör är inte bara en sorts individuell körsång, utan sätter också fram en grupp individer som är fullständigt nakna i sin rörande hängivenhet. Om man närmar sig bilderna och står ett par meter i från ett ansikte känns det som om man blir direkt tilltalad, som om bilden håller på att ta över. Det är mäktigt och förbryllande.
Längre in i stan finns biennalen på Konsthallen, Göteborgs konstmuseum, Stadsbiblioteket, Göteborgs stadsmuseum, Galleri Box och Bio Capitol. Det är som det ska vara, biennalen måste vara en angelägenhet för stadens konstinstitutioner, museer och andra intresserade aktörer.
Det känns som om biennalen nu börjar hitta sin form och samarbetet mellan de idérika curatorerna Celia Prado och Johan Pousette och Röda sten, men också stadens institutioner verkar i år ha fungerat mycket bra. Det bådar gott för fortsättningen och är viktigt för Göteborg som konststad.