Fenomenologin i essäns spegel

Av en händelse stöter jag för tredje gången på kort tid på fenomenologin inom konsten. Kanske är det en slump? Kanske är det så att fenomenologin är på väg tillbaka som tolkningsfält för konstnärliga verk, vad vet jag?
Den här gången är det i en liten synnerligen läsvärd bok med föreläsningar av Jean Starobinski - Melankolin i spegeln - som behandlar Baudelaires Ondskans blommor, men också några andra dikter. Anders Olsson, vars litteraturvetenskapliga arbete jag alltid hållit som de allra främsta inom området, har skrivit en belysande essä som skapar en brygga mellan Baudelaires egensinniga 1800-talsmodernism och några av den modernistiska lyrikens starkaste spänningsfält i Sverige, om Erik Lindegren och hans lärjunge Lars Forsell, som tydligen skrev en uppsats om Lindegrens mannen utan väg innan den ens publicerats av Lindegren på eget förlag, men också Gunnar Ekelöf berörs. Utgivare är Ersatz förlaget, som samarbetar kring essäer med Forum, vars grundare Jean-Claude Arnault också är redaktör för serien. Det är en kulturgärning i sig att ge ut den här typen av klassiska essäer på svenska. Essän är en hotad genre på våra breddgrader, vilket är synd. En välskriven essä ger ofta djupare insikter än ängslig litteraturvetenskap som lika ofta sneglar mot publiken som mot den fria tankens flykt mot okända horisonter.
Genom essäerna tänker Starobinski kring den svåridentifierade skillnaden mellan tomhet och tanke, en skillnad som inte så lätt visar sig vid en blick i en spegel. Starobinski skriver:
"Målare, etsare och skulptörer har gjort bilder där man ibland inte har några säkra tecken för att skilja mellan steril tristess och fruktbar meditation, mellan drabbande tomhet och vetandets fullhet. Den inspirerande tyngden, det grubblande geniet håller sig ofta mitt emellan dessa båda tillstånd: en konstnär som framställer sådana personer vill att vi ska veta att de bebos av känslan för döden och odödliga tankar."
Ty, som Anders Olsson skriver, är spegeln mimetisk. "Vi blir någon genom att imitera bilder, som är lånade från andra och där vi ser oss med andras ögon."
Det gör att spegeln bara kan tjänstgöra som ensidig, och för all del också spegelvänd, avbildare av en hel människa. Det är också Narcissos problem. Hur länge han än stirrar förälskat på sin egen spegelbild kan han aldrig komma förbi den yta som är hans fängelse.