Inferno på Liljeholmsbron

Det som fick mig att plötsligt bli intresserad av Anna Odells examensarbete på Konstfack var uppgiften som kom fram i helgen att hon för snart femton år sedan tagits om hand när hon balanserade på Liljeholmsbron och sedan lades in på psyket. För mig kom saken i ett helt annat ljus. Från att ha varit måttligt intresserad av det som skulle kunna uppfattas som någon sorts effektsökeri, billig provokation eller taffligt wallraffande öppnade sig istället den betydligt intressantare frågan om installationen i själva verket var en sorts bearbetning av den egna psykosen. Det faktum att Odell inte vad jag sett diskuterat just detta gör saken än mer angelägen att försöka förstå, eftersom syftet att undersöka individens utsatthet i vårdapparaten snarast låter som en tillkämpad problemformulering. En tid för väldigt länge sedan när jag sysslade en del med August Strindberg tröttnade jag ganska rejält på sekundärlitteraturen som försökte analysera författaren och dennes psykoser ur ett patologiskt perspektiv. Ingen har skrivit klarare om Strindberg än Olof Lagecrantz, lätt, precist och bortom alla tungfotade akademiska utlåtanden. Lagercrantz teori om den sk Infernokrisen i Paris, som skildras i romanen Inferno och dramatiseras i Till Damaskus går kort ut på att Strindberg försökte gestalta en del av sina upplevelser litterärt. Han avfärdar de forskare som försökte hitta sjukdomsbilden i själva romanen med den kloka förklaringen att ingen som är så sjuk som huvudpersonen i Inferno skulle kunna skriva så klar och redig prosa som Strindberg gör där.
Jag tror att det är sant.
Kanske lyckas inte Odell att fullt ut varken bearbeta eller gestalta sin psykos där på bron för femton år sedan, men som Bo Madestrand skrev i DN nyligen, elever har rätt att misslyckas.
Och det har väl konstnärer också för den delen. Som tur är finns det intressanta misslyckanden.