Kulturutredningen och the double helix of the mind

I sina estetiska föreläsningar diskuterar filosofen Hegel begreppet "konstens död", eller rättare sagt betydelseförlust i det allt "modernare" samhället. För Hegel förlorar konsten sin betydelse när konstverken kräver en explicit förklaring för att man ska begripa det. När konstverket behöver en bruksanvisning för att förstås, då har dess estetiska lyskraft reducerats till något mindre än vad konsten hade varit, framförallt från den guldålder som Hegel ansåg var konstens viktigaste period, antiken. Det handlar om mimesis, konstens väsen.
På liknande vis tycker jag att man kan säga att kultur- och konstpolitiken förlorar lite av sin omedelbarhet och begriplighet när det som ska forma den under ett par decennier framöver i första hand präglas av administrativa och organisatoriska översyner.
Göran Sommardahl kommenterade kulturutredningen ur ett liknande perspektiv i morgonens Kulturnytt. Han konstaterade att konstnärerna själva lyser med sin fråvaro som referens-personer i detta arbete, till fömån för förståsigpåare från rikets olika magistrat. Det är inte helt självklart att de enskilda konstnärer som Sommardahl räknar upp som förbisedda auktoriteter på området kan eller ens vill yttra sig i frågan, men det finns ändå en principiell poäng i kommentaren.
Det är bättre att fatta beslut om konkreta politiska mål om hur man ska tillgängliggöra kulturen för medborgarna och sedan rigga organisationen för att klara av detta möte i praktiken. De som gör det är institutioner och bibliotek, och genom att man på lokal, regional och nationell nivå skapar förutsättningar för att initiativkraften i det fria kulturlivet ska komma till sin rätt.
"Det som är botten i dig är botten i andra", som Gunnar Ekelöf sade.
Portföljer som ska reducera kulturen i Norrlands inland till regionalpolitisk hjälpgumma är en mycket tveksam lösning. Då är det bättre med ett statligt Kulturråd som sköter bidragsgivningen på lika villkor från Stockholm. Annars finns det en uppenbar risk att de nya regionala kulturförvaltningar som nu måste skapas runt om i landet till slut bara har sig själva att förvalta, ungefär som på Strindbergs tid, skildrat i Röda rummet, när det fortfarande fanns kontor som ansågs betjäna provinserna i Baltikum, vilka förlorades 1718.
En statlig kontroll över bidragsgivningen till kulturlivet via Statens kulturråd är en garant för att den konstnärliga kvaliteten inte dagtingas med andra överväganden som har att göra med arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik, hälsoaspekter, miljöaspekter, EU-uppdrag, tobaksinformation, knarkbekämpning eller gränshandel.