När proppen har gått...

Så kom den till slut, den politiska plan som blev resultatet av den i vår utskällda kulturutredningen. Aspektpolitiken försvann helt, portföljmodellen införs, men omgärdad av kvalitetskriterier från Kulturrådet, tillika också noggrann analys och uppföljning av de åtgärder som den regionala kulturpolitiken vidtar. Det är bra så. För att säkra att kulturpolitiken inte blir en maskerad regionalpolitik där skattebasen ersätter kvalitetskravet i bidragsgivningen och konsten inte ens finns med som särskilt politikområde, behövs säkert en kvalificerad uppföljning på statlig nivå.
Gabriel Byström skrev i dagens GP den sannolikt djupast tänkta kommentaren till dagens proposition, åtminstone som jag läst hittills. Han berör en av de frågor som jag tycker har ett stort symbolvärde, men också är rent krass ekonomisk verklighet - de slopade konstnärslönerna. Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilka konsekvenser ett sådant beslut kan få. Det är en förlegad romantisk uppfattning att konstnärer måste svälta för att skapa stor konst. Det är inte bara förlegat, utan också förolämpande. Det kan väl hända att unga konstnärer av kärlek till konsten och drivna av en idé kan klara ekonomiska umbäranden för att förverkliga det man tror på, men det måste finnas någon möjlighet att kunna uppnå en grundläggande ekonomisk trygghet i samhället också för konstnärer som arbetat med betydande, men kanske inte så kommersiellt gångbar konst under decennier. I framtiden ska tydligen konstnärerna hoppa från tuva till tuva under hela sitt arbetsliv och vara entreprenörer på en marknad som knappt finns.
Genom historien finns det få exempel på betydande konst som skapats ur intet. Det är oroväckande att den kulturpolitik som nu "med stolthet" presenteras rycker under grunden för en mycket beskedlig ekonomisk trygghet för kommande generationer av hårt arbetande konstnärer som redan idag kämpar för sina idéer på närmast ohållbara villkor.
Konstens plats i ett samhälle är en bra värdemätare på graden av humanism. Om den graden sjunker p g a ändrad kulturpolitik skulle man kanske kunna säga att det är tydliga skadeverkningar av kommersialismen. Men att begränsa dem finns inte heller kvar bland de kulturpolitiska målen.