Det går utför med Sverige i Alpin-VM

Det börjar dra ihop sig till sportlov och årets alpina VM har startat i Val d´Isère. Som väntat körde svenskorna bort sig denna första dag, trots en knapphändig radiouppgift att Ulf Emilsson satt banan. Jag minns när jag någon gång i början av åttiotalet, troligtvis 1982, när jag skulle hälsa på min gamle vän Janne Hellgren som på den tiden jobbade i Åre. Han kunde inte hämta mig vid tåget den dagen, så döm om min förvåning när den då för mig okände Ulf Emilsson mötte upp och lastade in mina Nischizawa-skidor i en pick-up med den imponerande texten Schwedische Nationalmannschaft på sidorna. Så nära har jag aldrig kommit en nominering till det alpina skidslandslaget efter det. Redan på den tiden var Ulf Emilsson tränare och Janne Hellgren var hjälptränare till landslaget. Då lät det som en dröm att tillbringa flera månader om året i Alperna. Sex år senare var jag i Alperna varannan helg och ett par månader om året under påskferierna från Universität Erlangen-Nürnberg.

Texten nedan publicerades första gången i en webbtidskrift tillägnad Mikael van Reis när han slutade som kulturchef vid GP. Eftersom den blir en sorts tillämpning av två tidigare inlägg om Dylan och Hegel vill jag gärna lägga in den som en kommentar till Alpin-VM.


I världscupstävlingen i slalom i Zagreb i början av januari (2005) stod mycket på spel för hemmaåkaren Janica Kostelic. I kampen om världscupspoäng räknas varje tävling, men att göra bra ifrån sig på hemmaplan betyder naturligtvis mycket för en person som Kostelic. Enligt berättelsen har familjen satsat allt för att de båda barnen skulle få möjligheter att åka skidor. Man har bott i husvagn under vintermånaderna, pappan har varit tränare och drivit på, allt har kretsat kring skidåkningen, och till slut kom framgångarna både för Janica och hennes bror Ivica, som också är skidåkare, dock inte riktigt lika framgångsrik. Den kroatiska nationalismen var kanske inte det mest sympatiska inslaget i publiktrycket för att få ned Kostelic som segrare i Zagreb denna dag. Det gick inte som tänkt. Redan innan första porten fastnade högerstaven i snön, med påföljd att Kostelic tappade både staven och handsken. Hon tvingades att åka utan högerhandske och boxa bort käpparna med den nakna högerhanden. Med tanke på den höga farten och kylan gjorde det sannolikt ganska ont. Men hon körde som om inget hänt, utan att tveka slog hon bort den ena porten efter den andra, och bröt ihop när hon kom i mål. Det ligger något vackert och traditionellt hjältemodigt i en sådan oförskräckt hållning och kämpaglöd. Just i Kostelics fall kanske man kan hävda att det möjligen har med hennes bakgrund att göra. Skidåkningen har hela livet varit överordnad allt, och därför är inget offer för stort. Att bryta en tävling i Zagreb är uteslutet.

Sedan jag stod på ett par alpina skidor för första gången för en så där trettio år sedan, har skidåkning fascinerat mig på ett högst närvarometafysiskt plan. Under åkning nedför en pist, finns det alltid ett inslag av livsfara eller åtminstone en påtaglig risk. Man kan falla, krocka, köra ned i en ravin eller glaciärspricka. Samtidigt är den högre pulsen, mjölksyran i låren och den svettiga undertröjan rent fysiska uttryck för den förhöjda livskänsla men också smärta som ett längre åk nedför en ringlande pist ändå betyder. Det är just detta som understryker det närvarometafysiska perspektivet - kombinationen av mental upptändning, epifani, i vissa lägen rent extatiska ögonblick som förstärks av de mäktiga bergen, den plågsamt vita snön, det starka solljuset, den fysiska ansträngningen och smärtan. Slutligen är dessa ögonblick totalt frikopplade från det vanliga livets tid och rum – man existerar bara i den slutna bubbla som inringas av skidornas längd mellan snön och himlen.

På ett liknande sätt känns det sedan när jag stannar till vid en Hütte, eller en avsats och vart man än vänder blicken bara ser snöklädda bergstoppar. Det skapas ett mentalt undantagstillstånd där uppe, över 2500 meters höjd. Intensiteten i känslan stiger exponentiellt med höjden. Det har säkert också med den allt tunnare luften att göra, därmed har det kanske en rent fysisk förklaring.Det var dock först för över tjugo år sedan, 1987, som jag på allvar började intressera mig för de filosofiska dimensionerna av skidåkningen. Sedan dess har den blivit en allt viktigare för mig, som metafor för livskänsla och innehåll, även under år jag inte kommit iväg till Alperna. En tid levde jag i flera år på minnet av ett lössnöåk ned mot St.Christoph under några snöiga dagar i St.Anton. Jag var helt ensam och tystnaden var nästan skrämmande, inne bland de stora klippformationerna.

1987 åkte jag alltså iväg ensam till Ischgl i Tirol för en vecka tystnad, skidåkning och skrivande. Ischgl ligger i västra Österrike, i ett ganska vilt och naturskönt landskap, och gränsar i söder ned mot Schweiz. Jag åkte skidor på dagarna och skrev dikter på eftermiddagarna, i ett vardagsrum som också användes av pensionatsgästerna för frukost. Jag kunde sitta och titta utöver dalen, med floden Trisanna, som förenas med Rosanna som kommer från St. Anton, och rinner ut i Inn. Denna koncentration byggde upp en sorts inre resa hos mig som blev allt mer intensiv ju längre veckan led. Sista dagen var bergen helt upptända av sol. På den schweiziska sidan fanns den en särskilt typ av antracitfärgade bergstoppar, som sög åt sig solljuset nästan som svarta hål. Jag åkte oavbrutet hela sista dagen och började bli rejält trött fram på eftermiddagen. Jag bestämde mig då för att ögonblicket inte kunde bli bättre, det gick inte att stegra livskänslan mer, så jag tog av mig skidorna och gick över till kabinbanan. Jag fick en tom kabin ned och när man kommer över bergskanten öppnar sig en av de bredaste och djupaste raviner jag sett i Alperna. Just i det ögonblicket strömmade solljuset in över Fluchthorn i väster och samtidigt fick jag upp Bob Dylans såriga och vackra ballad ”Every Grain of Sand” i lurarna på min walkman. Texten är inspirerad av William Blake och en rad låter ”I´m hanging in the balance of the reality of man, like every sparrow falling, like every grain of sand” . Precis så kändes det då att hänga i den där kabinbanan över ravinen – som i en mänsklighetens våg, vägande mitt tidigare liv mot den ovissa framtiden. Och istället för att se Guds hand i ett sandkorn, såg jag den i ett enda extatiskt och förklarat ögonblick i de snökristaller som virvlade förbi utanför kabinfönstret. Det var ett livsavgörande ögonblick, en sorts upplevelse av att se den heliga gralen – jag var helt oförberedd och ögonblicket försvann igen lika snabbt som det kommit. Resan ned i dalen gick på en utdragen våg av någon sorts tacksamhet, samtidigt som jag kände att jag var med om något helt nytt, passerat en gräns och lämnat mitt gamla liv bakom mig. Upplevelsen resulterade i en explosion av lyriskt skrivande, som ännu väntar på sin slutgiltiga litterära form. Det var också då jag började inse skidåkningens starka metafysiska kopplingar.

När jag kom hem återupptog jag min läsning av Jacques Derrida. Jag hade under något år tidigare närläst vänstersidorna om Hegel i hans märkliga och djupt störande bok Glas, som fick mig att ompröva min syn på den hegelianska dialektiken. Derridas parasitära läsning av Hegel gjorde det ändå på något sätt uppenbart för mig att den hegelianska dialektiken trots ett brett anlagt dekonstruktionsförsök av Derrida, ändå mynnar ut i, och det tvingas Derrida närmast motvilligt erkänna, att det ändå inte går att fly ut ur den. Varje position som Derrida intar utanför Hegels systemtänkande betyder i sig att han förhåller sig till själva systemet, och i samma ögonblick han gör det, dras han automatiskt in i dialektiken på nytt.

För mig blev det som med skidåkningen. Sedan den kom in i mitt liv är jag tvungen att förhålla mig till den. Jag kan välja att inte åka. Men jag kan inte välja bort den tomhet som då inställer sig. I varje skede i livet återkommer jag till frågan när jag ska till Alperna nästa gång.
There is no life outside Verona.

Det var via Derridas Hegelläsning som jag efter hemkomsten från Ischgl, eller Nieschgl, som det ontologiska namnet kom att bli, gled in på Derridas teori om ”allmän och begränsad ekonomi” i essäsamlingen Ecriture et la différence. Den binära oppositionen mellan allmän och begränsad ekonomi fick en ny betydelse mot bakgrund av några olika sätt att åka skidor. I den begränsade ekonomin återfinns det tekniskt fulländade hoppet med en snowboard över en ramp. Åkaren vet i varje ögonblick var han har varje del av sin kropp. Hoppet är inövat sedan lång tid tillbaka och planlagt i minsta detalj. Varje rörelse är betydelsebärande, varje del av hoppet ingår i en plan, i förväg uttänkt. Det är i själva verket en väl fungerande metafor för den strukturerade och analytiska människans val av livsväg. I någon mening är den ekonomin också begränsad, då den inte har någon större beredskap för det oväntade, farliga eller utmanande. Allt som rubbar cirklarna är av ondo.

Den allmänna ekonomin däremot kan i överförd bemärkelse liknas vid en offpist-åkare, som störtar sig ut för en opreparerad bergssida och åker för livet rätt ut i intet. Det kan vara dimma, lavinfara, snöstorm, och åkaren är helt utlämnad åt sitt eget kunnande. Varje felaktig sväng kan betyda slutet. Det okända lurar bakom varje krön på väg ned mot dalens botten. Här finns det ingen uträkning, ingen plan. Bara ett slags momentum som vilar i ögonblicket och redan i nästa sekund kan allt vara över. Detta är naturligtvis två ytterligheter och pedagogiska metaforer, snarare än verkliga livshållningar. Men det ligger ändå något avgörande viktigt som man kan koka ned till den ontologiska frågan om varje människas allra djupast liggande förståelse för sig själv. Strävar jag efter kontroll av mitt liv, eller icke-kontroll? Är det överhuvudtaget möjligt att kontrollera ens en bråkdel av det vi kallar livet? Har de saker som påverkar mina vardagliga planer, drömmar och tankar, fått mig att gå i en ny riktning, eller sitter jag fast i gamla tankestråk utan förmåga att öppna nya perspektiv? Har katastrofer, som svår sjukdom, död eller annan djup sorg brutit ned mig eller brutit upp marken för ett nytt liv?

I Janica Kostelics fall är svaret givet. Det gäller bara att slå till med fullkraft med den nakna högerhanden mot slalomkäppen i hemmabacken. Smärtan finns inte. I en allmän ekonomi saknar man både handskar och skor. ”I´ve made shoes for everyone, but I still go barefoot”.