Vi som är hundra

Studions uppsättning "Vi som är hundra" är den mest shakespeareska pjäs jag sett på länge.
Jonas Hassen Khemiris text öppnar direkt med den klassiskt ontologiska Hamlet-frågan,
"To be or not to be". De tre kvinnorna, (nornor?) spelade av Anna Bjelkerud, Nina Jeppson och Frida Röhl försöker intala sig mod att genomföra attentatet, att andas djupt, att se in i gryningsljuset, att ta plats och bli en del av det historiska förloppet och slå till mot målet.
Att vara.
Eller att avstå, kasta automatkarbinen i ett dike och sätta sig på skolbänken, att släppa de politiska frågorna, världens elände och ett evigt liv.
Att inte vara.
Temat varieras sedan på olika nivåer under handlingen, men fokus är på valet mellan att ta plats eller att inte göra det ungefär på samma sätt som unge prins Hamlet överväger att ta strid med sin styvfar för att hämnas mordet på sin far, eller att avstå och återvända till Wittenberg och återuppta studierna. Det är ju också vad som händer när en av nornorna börjar forska i tandteknik. Hamlets fråga har också ofta tolkats som en strid om viljan att leva eller begå självmord, även denna frågeställning berörs i Vi som är hundra.
Och istället för att klistra på moderna föresteelser på en gammal pjäs, lyckas manusförfattare, regissör och scenograf att skapa just de samtidsreferenser och problem som internet-samhället implicerar. Sturm- und Restaurang-periodens vidlyftiga leverne hinner ikapp tandteknikern när en komprometterande privat sexfilm visas istället för powerpoint-presentation på en internationell kongress. Tydligare än så kan man knappast problematisera det filmande, fotande, inspelande och publicerande av människors vardagsliv som blivit en sorts narcissistisk influensaepedmi över det globala nätet. Och även i det specifika fallet spetsas den ontologiska frågan till till kring vad som är verklighet och illusion, närvaro eller frånvaro, att vara eller inte vara.