Barnperspektiv ur barnens perspektiv

Årets viktigaste teaterhändelse kallar Gunilla Brodrej i Expressen Backateaterns nya föreställning Lille kung Mattias. Ser fram emot den! Inte minst för att den tydligen på ett medryckande vis berättar om världen ur ett barnperspektiv. För oss anställda i Göteborgs stad har detta kanske en särskild betydelse. I budget för 2010 har kommunfullmäktige beslutat att barnperspektivet ska genomsyra alla stadens verksamheter. En mer framtidsinriktad vision är svår att tänka sig, men det är inte sällan ett gap, eller t o m en ravin, mellan ord och handling. Teatern är kanske en av de uttrycksformer som bäst förmår att gestalta och problematisera barns frågor och tankar. Skolan är barnens viktigaste kulturella miljö och där man har uppdraget att fostra och lära, där äger det rum dagligen.
En viktig fråga idag, när stadsplanering och stadsutveckling är en av stadens största framtidsfrågor, är att ta hänsyn till barns mötesplatser och lekmöjligheter i det offentliga rummet. Detta är en fråga som engagerar många av stadens nämnder och förvaltningar och kanske en av dem som allra bäst lämpar sig för tvärsektoriella samarbeten. Park- och naturförvaltningen har uppdraget och synnerligen fin kompetens att arbeta med detta, Stadsbyggnadskontoret, Fastighetskontoret och Lokalförsörjningsförvaltningen arbetar alla med dessa frågor på olika och framgångsrika vis. Lokalförsörjningsförvaltningen blev nyligen projektägare till ett EU-projekt för skolgårdsutveckling tillsammans med Kulturförvaltningen och dess motsvarigheter i ett par städer i Norge och Danmark.
Kulturförvaltningen arbetar också med ett ungdomsprojekt i Vasaparken och i Kulturnämndens budget för 2010 har förvaltningen fått uppdraget att arbeta med att utveckla nya koncept för möt- och lekplatser för barn och unga i staden, i samarbete med berörda förvaltningar.
Som ett led i omvärldsorienteringen besökte chefen för Fri konst och kultur, Ann Hatteböl, och jag två olika parker i London i förra veckan. Det var som att besöka två olika världar. När vi kom fram till "Princess of Wales Playground" i Hyde Park möttes vi av stängda gallergrindar, övervakningskameror och tryckknapp för att komma i kontakt med vakten som satt i ett bepansrat hus trettio meter bort. Vakten frågade om vi hade barn med oss, och när svaret blev nekande, nekades vi vänligt men bestämt tillträde. Vi förklarade att vi gjorde studiebesök för Göteborgs stads räkning, men det hjälpte inte. No entry. Välkomna tillbaka imorgon mellan nio och tio, då får man också komma in utan barn. Vi beklagade att vi då redan var inbokade på annat håll, så det var helt enkelt bad luck. Vi fick istället studera den mycket vackra och pedagogiska miljön med olika lekmiljöer som lekskepp, skogsområden, klätterpartier och liknande från utsidan gallret, väl medvetna om att övervakningskamerorna följde varje steg vi tog. Nåväl, trots detta fick vi en ganska god bild av lekplatsens otvivelaktigt pedagogiska företräden.
Därefter anträdde vi en resa lång norrut i centrum. Efter en tre kvart i metron och en kort taxiresa kom vi fram till Somerford Adventure Playground i Tottenham. Där fanns också staket, men när vi frågade en kille som satt och eldade gamla möbler om man fick komma in, visade han hur vi bara behövde gå runt kvarteret. Vid ingången låg ett mindre miljöbyggt hus, som påminde mest om en konstnärligt profilerad fritidsgård. När jag knackade på kontorsfönstret kom det ut en yngre kvinnlig chef som blev överraskad och glad när vi berättade om vårt ärende. Hon avsatte en timme för att visa oss runt och förklara hur man arbetade, om glädjeämnen och missräkningar. Barnen ritade själva (med handledning) olika byggnader, rutschbanor, klättertorn, hus och andra byggnadsverk och byggde dem sedan själva (likaså med vuxenhandledning). Så växte parken fram, bit för bit. På utsidan pryddes väggar och staket av underbara målningar som producerats i ateljén.
Kontrasten mellan dessa båda lekplatser kunde knappast varit större. I Hyde Park var allt tillrättalagt, övervakat och exklusivt. I Tottenham ruffigt, oordnat, kreativt och med hjärta i allt. Det var med motstridiga lyckokänslor vi tog bussen till T-banestationen Seven Sisters och reste genom ett helt annat London, som mer påminde om en centralafrikansk småstad än en europeisk huvudstad. Om det inte varit för vädret då, förstås.
Det krävde ordentlig eftertanke och debriefing i Covent Garden.
Jolly good, old chap!