Kulturutredning eller kulturinredning?

För ett par timmar sedan släpptes då den kulturutredning som på senare tid främst kännetecknats av sina läckor. Man kan inte undgå att tro att den 33-sidiga sammanfattningen sedan länge varit i händerna på DN och Svenska Dagbladet.
För någon vecka sedan skrev Bengt Göransson i DN att kulturutredningar som sysslar mer med sammanslagning av organisationer än med kultur inte så ofta har en positiv prognos i samhällsutvecklingen. Det är kanske att dra lite väl långt gångna slutsatser, men det ligger onekligen något i att det inom kulturens område är bättre med "more art, less matter" för att travestera ett känt Hamlet-citat. Risken med att möblera om på myndigheter och på beslutsnivåer är att det hela blir mer kulturinredning än utredning.
En klar ommöblering verkar i vilket fall som helst vara Kulturutredningens ambition. För ett par år sedan skissade Ansvarsutredningen på en ny administrativ indelning av Sverige i regioner. Regeringen har nu bestämt sig för att permanenta det tioåriga försöket med Västra Götalandsregionen och öppnar för en regionalisering av närmast federativ karaktär.
Denna trend avspeglar sig nu i Kulturutredningen, som föreslår att regionen ska bli överordnad kommunerna inom kulturområdet. Istället för att förhandla direkt med Kulturrådet ska istället regionerna förses med "portföljer", i sammanhanget ett lätt parodiskt begrepp.
Man kan befara att innehållet i portföljerna blir magrare år för år genom att uppräkningen för kostnadsutvecklingen inte tillgodoses. Risken finns att den regionala byråkratin, i Västra Götalandsregionen idag tre olika förvaltningar på kulturområdet, kan sluka mer pengar än vad som går till själva kulturen.
Det är möjligt att det finns samordningsvinster i att slå ihop disparata, mindre myndigheter till större, och skapa en enhetligare hantering av myndighetsutövning och ekonomisk styrning, men min erfarenhet säger mig att det är lättare sagt än gjort, åtminstone om man vill få det att fungera. Därtill kommer att man inte verkar vara så intresserad av att remissinstanserna får tid på sig att sätta sig in i det omfattande materialet. Tre månader är en mycket kort tid. På något vis är det en signal om att det inte spelar så stor roll vad de berörda kan tänkas tycka. Jag tror att det är en felbedömning i så fall.