Djakarta hette Batavia en gång i tiden

Samma dag som det är demokratiska val i världens folktätaste muslimska land, Indonesien, publicerar DNs kultursida en recension av Pramoedya Ananta Toers roman Barn av alla nationer. Stefan Helgesson lyfter med all rätt fram Toer som en av de stora utomeuropeiska författarna. Denna bok är nummer två i tetralogin Burukvartetten i vilken Toer ville skildra hur Indonesien blev en nation i början av nittonhundratalet. Huvudpersonen Minke hade en förebild i verkligheten, en journalist vars dröm var att starta en tidning som skrev på malajiska och inte nederländska, vilket var kolonisatiörernas språk. Toer gjorde efterforskningar under många år efter sin tid som politisk fånge under den nederländska regimen. När han för andra gången greps 1968, den gången som oppositionell mot Suharto-regimen, förstördes hela hans arkiv. På fängelseön Buru återberättade han Minkes historia för sina medfångar, först möjligen i terapeutiskt syfte, därefter återfick han lusten att skriva boken om Minke, och allt fler personer uppmuntrade honom. Jean-Paul Sartre skänkte en skrivmaskin och det första manuskriptet smugglades ut av den australiensiske ambassadören från fängelseön.
Det är svårt att recensera enskilda böcker i denna svit som hänger så tätt ihop, det minns jag från min artikel om den första boken i serien, Människornas jord. Det är nämligen helheten som är fullständigt omvälvande i denna romansvit. De tre första delarna handlar om Minkes utveckling från en omedveten student till en hårt prövad redaktör som när han fått en för stark position mals ned av systemet. Del 4 är samma berättelse ur den hemliga polisens perspektiv, nedskrivet av den holländska agent som övervakat Minkes aktiviteter. Läsningen av den skildringen lyfter hela romasviten från att vara en spännande roman till ett litterärt mästerverk. Jag läste de fyra böckerna i ett svep under ett par veckor en sommar för några år sedan. Det var en av de mest fascinerande läsupplevelser jag haft. Länge hoppades jag att Pramoedya Ananta Toer skulle få nobelpriset i litteratur, det hade varit en värdig första vinnare från sydostasien. Jag minns hans blick när han satt i Leopardförlagets monter på Bokmässan när första delen kommit ut för ett par år sedan, den hade sett allt. Tyvärr blev det aldrig någon andra Sverigeresa och nu finns han inte mer.