Ett år av magiskt tänkande

Det är scenografin som drabbar först. Genom en så enkel sak som två bluerayblå rektanglar, en som inramar hela scenen, en runt scenens fond. Där skapas ett rum som gestaltar den zon av avskildhet och overklighet som en människa som drabbas av sjukdom lever i, en känsla av att vara fångad i världen, men att man på ett paradoxalt vis ändå inte längre är kvar i den. Det är som om en glasskiva avskärmar en från det liv man hade tills alldeles nyss. Man ser allt omkring sig, men man når inte ända fram, tar inte längre del på samma sätt och känslan av overklighet är total.
I detta limbo, en av helvetets nedre kretsar, strålar Agneta Ekmanner av återhållen melankoli och varm livskänsla, när hon med varsam regi av Ronnie Hallgren är på scen och talar oavbrutet i en och en halv timme. Hon tolkar Joan Didions starka text, som vore det självupplevt.
Oavbrutet, nja, efter någon kvart avbryter Ekmanner och stapplar ut, uppenbarligen drabbad av illamående, eller kanske slagen av textens kraft, vad vet jag. En stund inställer sig tanken att det är en del av föreställningen, men tanken försvinner igen, när Anna Takanen rapporterar om läget.
Efter "Hunger" är det här nu den andra föreställningen på Studion som berör och oroar bara i år. Det känns som om ambitionen och förmågan att bryta ny mark går hand i hand på Stadsteatern just nu. Dess betydelse för Göteborg som scenstad kan inte överskattas.