Tal vid nationaldagsfirandet på Hammarkulletorget 2009

Nationaldagen firas till det historiska minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523.
Händelsen ligger i ett romantiskt töcken och man brukar tala om nationen Sveriges födelse. Det är kanske en sanning med modifikation. Det Sverige som fanns då var snarare ett land på tvären, än som idag på längden, med en sydlig och västlig del som var Danmark, ett outforskat vildmarksområde i norr och en stark landsända i öster som idag är södra Finland.
Gustav Vasa hade dock finansierat sitt uppror mot den danske kungen Christian Tyrann (som i Danmark kallades Christian den gode) med bidrag från den nordtyska handelsalliansen Hansan, dåtidens motsvarighet till EU och grundade den starka kungamakt som sedan dess gjort Sverige till en starkt centralistisk stat.
Är det då något att fira?
Det genom åren förhållandevis lama svenska nationaldagsfirandet har sannolikt med just den här saken att göra. Sverige har varit förskonat från krig och blodiga revolutioner i två hundra år. Därför finns ingen naturlig koppling mellan nationalkänsla och lidande. Detta förhåller sig helt annorlunda i våra grannländer Finland och Norge. Finland, som just i år tillsammans med Sverige uppmärksammar att det är 200 år sedan delningen 1809, firar sin nationaldag den 6 december, för att högtidlighålla minnet av frigörelsen från Ryssland 1917.

Den norska nationaldagen "17 mai" är vida känd för sitt extensiva firande och högtidlighåller på samma sätt självständighetsförklaringen från Sverige 1905, men framförallt den norska grundlagen som stiftades på Eidsvoll 1814, och som arbetade in möjligheten att träda ur unionen med Sverige. En av den norska litteraturens kanske samtidigt mest svulstiga men också djupt gripande dikter är Nordahl Griegs "17. mai 1940", som lästes i radion från Nord-Norge just den dagen. Nästan hela Norge var då krossat av den tyska övermakten, men strider pågick fortfarande runt Narvik. Grieg återknyter till självständighetsförklaringen 1905 och konstaterar att landet aldrig kommer att ge upp.
Slutraderna kan sannolikt bara förstås fullt ut av människor som upplevt liknande saker, som förlust och smärta:


Her skal vi minnes de döde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjömannen om gick ned.
Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igen.


Och den som återvände tillsammans med ärominnet av de döda den 13 maj 1945 var den dåvarande kronprins Olav, som var norsk försvarschef i exilregeringen i London och som därefter blev Norges kung. Mot bakgrunden av en sådan historia är det lättare att förstå varför det norska nationaldagsfirandet ser ut som det gör. Det finns fortfarande ganska många människor som var med då, som såg kronprinsen göra honnör för flaggan när han steg i land på Piperbryggan i Oslo.
Men allt detta har förskonats oss som är uppväxta i Sverige. Vilken mening kan vi ge ett nationaldagsfirande, när traumatiska politiska förändringar ligger hundratals år tillbaka i tiden?


Den tyske filosofen Jürgen Habermas har fört en liknande diskussion i Tyskland, vars nationalism lett världen in i den största av katastrofer, Andra världskriget och Förintelsen. Habermas menar att den enda tyska patriotism som är möjlig i dagens Tyskland är det han kallar "grundlagspatriotism", dvs att vara lojal mot landets grundlag som garanterar alla medborgare och människor som bor där fria och medborgerliga rättigheter. Jag menar att det är en mycket klok hållning, som är användbar även i Sverige. Det finns många som under de senaste 30-40 åren kommit till Sverige för att de saknat just sådana rättigheter i sina hemländer, om det har gällt flykt från militärkupper i Valparaiso eller Buenos Aires, inbördeskrig i Sarajevo eller krig i Bagdad, Kabul eller Mogadishu. Det som förenar alla oss är just vilja att leva i ett fritt land med demokrati och medborgerliga rättigheter för alla. Och när man tagit steget, som många nya och gamla göteborgare gör idag i Slottskogen under stadens medborgarskapsceremoni så betyder det att vi alla, nya och gamla medborgare, också kanske skulle tänka i de banorna. Oavsett ursprung och hemland är vi alla grundlagspatrioter, som gör vårt yttersta för att försvara demokratiska fri- och rättigheter för oss själva och där vi har möjlighet runt om i världen.
Det är kanske vad nationaldagen 6 juni skulle kunna vara en påminnelse om.