I väntan på biljetter till Godot

Det är med viss tvekan jag för tredje gången på kort tid känner mig tvungen att skriva om en föreställning på Stadsteatern. Det kan lika gärna sägas direkt, Iwar Wiklanders tolkning av Vladimir i Henric Holmbergs uppsättning av "I väntan på Godot" måste vara hans livs roll.
Han bär hela pjäsen, fjäderlätt, på sina axlar. Men han gör det också tack vare det lustfyllda spelet tillsammans med en trulig, varm och eftertänksam Sven Wollter som Estragon. Sällan har jag sett ett samspel på Stadsteaterns Stora scen som lyft till sådana höjder och de stående ovationerna efter föreställningen var mer än välförtjänta. Så det kan bli en lång väntan på biljetter till denna uppsättning av Godot. Sannolikt kommer den också att bli bättre och bättre efter hand, när rollerna satt sig djupare och improvisationerna blir fler.
Regiföringen är att tacka för att skådespelarna inte faller i slapstick-fällan, vilket är lätt gjort i denna absurdistiska text. Humorn är istället varm, finkornig och lite just trulig, utan att de existentiella frågorna trängs undan. För mig överraskande är försoningen också nära och den Godot man väntar intensivt på är snarare Jesus än Marx.
Osökt kommer jag att tänka på min första rolltolkning av Sven Wollter på Stadsteatern, som Josef K i Kafkas "Processen". Det kan vara en sisådär trettiofem år sedan, under första halvan av sjuttiotalet. Då var det en revolutionär Wollter som kämpade mot den pragska byråkratin, vilken tippade över i kapitalistisk världsordning och det kändes verkligen som om revolutionen var nära. Innan Josef Wollter bröts ned i sin cell.
Det är en lång resa fram till denna Estragon, som utmärker sig snarare genom sin ovilja att tala och predika och istället ständigt är på väg av scenen. Det blir en sorts "reconciliation play", en försoning med livet och politiken och de stora och små frågorna och för första gången gör det inte ens något att den grötiga göteborgskan slår igenom i denna Becketska pjäs bland pjäser.