Bättre scen än aldrig

Suzanne Ostens regidebut på Göteborgs stadsteater kan inte kallas annat än en pyramidal succé. Det finns inget så lustfyllt som att se en ensemble buren av starkt självförtroende släppa loss fullständigt hejdlöst på scen. Det är oförutsägbart, karnevaliskt och så befriande lustfyllt.
Frågan var om tiden nu var mogen för Frederico Garcia Lorcas i Sverige tidigare ospelade stycke Publiken. Pjäsen, som troligtvis var en bidragande orsak till författarens avrättning, verkar nu ha hunnits ikapp av tiden och Stadsteaterns uppsättning står under en lycklig stjärna. Men det är också en alldeles särskild kvalitet i att teaterns konstnärliga ledare Anna Takanen själv tar en självklar och lysande plats på scen i denna muntra uppgörelse om skådespeleriets villkor och relation till publiken. Man frågar sig hur verkligheten ser ut där utanför scenen? Det är en fråga som jag mött på många håll, även utanför teaterns värld. Men svaret är nog att verkligheten är överallt där människor lever och verkar. Verklighetens folk har ingen särskild plats, som köksbord. Istället är varje mänskligt möte och aktivitet lika verklig som någon annan. The world is a stage, som Macbeth säger, när han vacklar mot undergången. I den här uppsättningen bakar man också in resonemang kring regisserandets vedermöder i pjäser inuti pjäsen från det stora livsdramerna, som Romeo and Juliet och Kristi korsfästelse. Det frivola språket och exponeringen av olika sexualpraktiker till trots blir det dock mest snällt och bussigt, snarare än självförbrännande farligt. Och det är oundvikligt med ett så genomgående komiskt anslag. Jag kan tänka mig att originaltexten överlagrar helt andra tonlägen under Granadas heta sol. Men so what? Göteborgs stadsteater fortsätter att fira triumfer. Det är en härlig tid.