Arosenius höst och vinter

Vårens viktigaste utställning på Göteborgs konstmuseum var möjligen den mycket uppskattade "Annan konst", som satte fram oväntad och nyskapande konst från områden utanför de rent konstvetenskapliga. Höstens största satsning på Ivar Arosenius är en mer traditionell, men inte mindre betydelsfull konstupplevelse, värd minst ett besök och ett återbesök. Man fångas redan nere vid Valand av konstnärens genomträngade blick från en stor vepa strax nedanför museets tak.
Arosenius korta liv och konstnärsskap skildras, för den som vill fördjupa sig, i en ny och mycket vacker monografi Ivar Arosenius av Björn Fredlund, som kom ut i samband med utställningen, den första boken på femtio år.
Det märkliga med Arosenius måleri är för mig den egenartade blandningen av närmast naivistiskt bildspråk och tunga teman, som rå sexualitet, lustmord, fylleslag och sjukdom. Samtidigt finns även de kända idyllerna, de klassiska barnboksbilderna av "Lillan" och älskade kvinnor i ombonade hem. Arosenius liv är ett konstnärsliv i koncentrat, med avbrutna konststudier, bohémeliv i München och Paris, och slutligen försoning och familjelycka på landet i Älvängen, strax innan döden vid trettio års ålder.
Alla dessa stationer lämnar avtryck i den aktuella utställningen, som är vackert och koncentrerat hängd i Falck-hallen. En av de bilder som jag till min förvåning fastnar för är den lite bondkomiska Vinter. Den våta kylan riktigt känns i fötterna, det är bråttom hem innan mörkret faller. Tyst och öde, en minnesresa tillbaka i tiden till bondesamhällets utmarker, en tidsbild sedd genom ett temperament. Björn Fredlund skildrar ett av Arosenius besök på Louvren tillsammans med Gudrun Höyer-Ellefsen. Han blir fascinerad av en målning av Pisanello, "Porträtt av en ung kvinna" som troligtvis föreställde prinsessan Isabella d´Este från ca 1433. Det är påfallande hur starkt hennes näsa påminner om Lillans.