The Museum of London är ett fascinerande och levande museum, som med en ganska grå sexitiotalsarkitektur omfamnar de nordliga resterna av Londons första stadsmur, och det enda hus som räddades undan total förstörelse Blitzen under Andra världskriget. Den andra byggnad som inte totalförstördes just här i London City var Sir Christopher Wrens magnifika St. Pauls Cathedral. En bomb föll in genom dess kupol, men den detonerade aldrig.
The Museum of London berättar stadens historia två tusen år tillbaka i tiden, och det är en historia om att överleva. Londons historia har kantats av katastrofer och allvarliga händelser, som pesten, den stora branden, Blitzen och just nu finanskrisen och dess efterskalv.
Det finns mycket att lära av brittiska museer. De har fantastisk teknik och utställningsrummen är designade med datorer i ögonhöjd för mindre barn och har inredda samlingsplatser där pedagoger och skådespelare kan gestalta historiska händelser eller problematisera olika frågeställningar med barn och vuxna. Det är fullt överallt, kreativiteten sprakar, människor möts och skiljs åt igen, som i livet. Och precis som i livet handlar det om människan i centrum, berättelsen om den tystnad som annars inte hade talat, den tunna hinna som finns mellan lycka och sorg, mellan kärlek och likgiltighet.
Jo, vi har en del att prata om med The Museum of London. Museets direktör, Professor Jack Lohman formulerade det så här: "The Lord Mayor of London asks me once in a quarter year: -What do You do for the suburbs?" Och den frågan tror jag att de allra flesta museer borde ställa sig. Hur kan man med museets och människors berättelser röra sig från centrum till periferi och tillbaka igen med en ny laddning? Det är onekligen en intressant och viktig framtidsfråga även för Göteborgs museer.