Nyskriven svensk opera hör precis inte till vardagligheterna. Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, skrev för ett par år sedan romanen Trädgården, som gjordes om till opera på Drottningholmsteatern. Då var det inte Florin själv som skrev librettot, men det har han gjort nu. Regissören Wilhelm Carlsson har haft ett styvt jobb att matcha denna starkt poetiska text, där grundförgerna kommer från Goyas palett, alltifrån titanvitt till koboltblått, med Daniel Börtz egensinniga och svårsjunget atonala musik, som dock när det är som bäst blir ett med texten.
Inte oväntat är Anders Larssons Goya den dominerande karaktären på scenen, och det är i mina ögon först mot slutet som Leocardia (Katarina Giotas) skapar ett elektriskt samspel där ljuset faller på båda. Lars ÅkeThessmans scenografi firar nya triumfer och grevinnan av Albas entré och sorti, spegelvänd genom den svarta ljuskuben är en höjdpunkt av symmetrisk elegans .
Annsofi Nybergs kostymer är utsökta i sina tidstypiska snitt, med inspiration från Goyas målningar. Inkvisitionens botgörarstrutar för tankarna till Ku Klux Klan, en händelse som ser ut som en tanke. Florins text dammar av torr spansk jord och gnistrar av strålande mineraler som strös ut genom texten på samma sätt som målarfärgerna. Tematiskt är det Goyas passerande av linjer som skruvar in berättelsen i allt djupare plan, men också som smalnar av intrigen från ett brett, episkt perspektiv vid spanska hovet till en allt mer ensam Goya som till slut dör och samtalar lågmält i sin himmel med Leocaridas dotter som berättar om sin död vid tjugosexårs ålder, sju år efter Goyas. Medvetandets resa inåt hos Goya kontrasteras mot hans resa utåt från hovet och ut i världen. När han förlorar den unge kungens gunst korsas dessa båda linjer och den inre resan tar över. Men även andra linjer korsas, den som omkretsar hemorten, hovet och slutligen in i de dövas rike. Där är musiken särskilt omtumlande.
Det är med andra ord en viktig händelse, när Göteborgsoperan bjuder på nyskriven svensk opera. Gå dit!