"Jag måste tala" - och läsa.

I måndags, den 10 maj, genomfördes en bred manifestation för det fria ordet, av främst skådespelare och företrädare för scenkonsten, även från de fria grupperna, i Göteborg. Men även några andra personer medverkade, inklusive jag själv. Det hela ägde rum i ett tält på Järntorget utanför Folkteatern.
Manifestationen, som hette "Jag måste tala" var ett initiativ från Lars Norén och Ulrika Josephsson på Folkteatern, och påminde om årsdagen av bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933. Då brände nazisterna böcker av 18000 författare vilka ansågs särskilt skadliga för nazismen och som präglades av "otysk anda". Bara antalet titlar borde ha stämt till eftertanke i allmänheten skulle man kunna tycka.... Och det är ironiskt att det just var en tysk, Heinrich Heine, som skrev, "där man bränner böcker slutar det med att man bränner människor".
Även under de röda khmererenas skräckvälde i Kambodja arrangerades bokbål i mindre skala. Nuförtiden tystas obekväma röster på andra, mindre spektakulära vis. Lars Norén kommenterade nyligen den svenske journalisten Dawit Isak som sitter inlåst och tynar bort i en cell i Eritrea. Den passivitet med vilken Sverige (icke-)agerar i det fallet är inget annat än vad Heidenstam kallade "en skam, en fläck på Sveriges banér".
Mitt eget bidrag blev en läsning av den tyske poeten Paul Celans dikt "Du liegst" på tyska och sedan i en egen nytolkning av på svenska. Dikten finns i samlingen Schneepart från 1967 och skrevs sannolikt i Berlin samma år. Den anknyter till naziregimen på olika sätt, men också genom att den kommenterar morden på de båda tyska socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, vilka var ideologiska förgrundsfigurer i det kommunistiska sk. Spartakistupproret i Berlin 1919. De båda mördades och kastades i Landwehrkanalen då. Deras böcker brändes i bokbålet på Opernplatz fjorton år senare.

Nytolkningen blev så här:

DU LIGGER spänt och lyssnar
bland buskar, bland flingor.

Gå till Spree, gå till Havel,
gå till slaktarkrokarna,
till de röda äppelstakarna
från Sverige -

Det kommer ett bord med gåvor
det böjer runt Eden -

mannen blev ett såll, kvinnan
måste simma, judesuggan
för sig, för ingen, för alla -

Landwehrkanalen brusar inte
Ingenting
fastnar.

Tolkning Björn Sandmark & Bibbi Wopenka

Paul Celans dikter är nästan alltid starkt självbiografiska och även om det inte alltid blir så tydligt. Vi har valt att läsa den här dikten som en skildring av Celans upplevelser i Berlin där han troligtvis uppehöll sig i december och under julskyltningen. Han bodde på hotell Eden som då möjligen låg på Budapester Strasse. Man undrar var diktarjaget ligger och lyssnar på stadens ljud, kanske i hotellets säng, eller på en parkbänk där snöflingorna fladdrar förbi. Associationerna flödar fritt mellan slaktarkrokarna, där attentatsmännen mot Hitler 20 juli 1944 hängdes upp och de äppelröda julljusstakarna och närheten mellan Anhalter Bahnhof vid Landwehrkanal där hans själv som 18-åring anlände på Kristallnattens morgon 9 november 1938 och skräckslagen tog tåget vidare till Paris. Morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg är klimax i denna råkalla Berlin-bild. "Ingenting fastnar", medan Landwehrkanalen forsar vidare, som om inget hänt. Allt flyter.