Göteborg - Öppen stad

I en söndagskrönika i GP härförliden skrev Peter Hjörne om Göteborg som en öppen stad. Han menade, om jag minns rätt, att Göteborg alltid har varit och är beroende av impulser utifrån för att skapa en attraktiv miljö, kultur och klimat att leva och arbeta i. Bortsett från militära referenser, där begreppet öppen stad betyder att det inte finns några militäranläggningar att bomba, tycker jag att det egentligen är en formulering som träffar åtminstone det som jag själv gärna förknippar med Göteborg som plats och livsvärld för många människor. Öppen stad fungerar som ett bra varumärke eller vision, teori eller metod, historia eller samtid.
Ända sedan kanalerna innanför vallgraven ritades upp av holländska arkitekter, uppbyggnaden av magistraten finansierades av skatteintäkter från kvarnfallen i Mölndal, och kyrkoherden i Tyska kyrkan drev stadens första skola redan från 1625 och lärde barnen läsa och skriva, har det internationella inflytandet varit stadens livsnerv. Sjuttonhundratalets expansion av handeln mot Ostasien, där dåvarande Battavia (idag Djakarta) som likt Göteborg också ritades av holländska arkitekter, skapade ett välstånd som också stärkte Göteborgs hamn till att bli Nordens ledande, något den förblivit sedan dess. Under 1800-talet var den brittiska merkantilismen starkt betydelsefull för utvecklingen av industristaden och sjöfarten. 1900-talets globalisering av tillverkningsindustrin ledde under första halvan till en storhetstid för bil- och varvsindustrin. På senare år har dess betydelse minskats kraftigt, men nya näringar som upplevelse- och kunskapsindustrierna har istället skapat en ny bas för utvecklingen av Göteborg som stad. Hela denna utveckling hade varit omöjlig om staden inte varit öppen.
Jag tror att man inte kan överskatta betydelsen av öppenheten för det kulturella klimatet i Göteborg. De stora kulturella evenemangen i Göteborg - Ullevi-konserterna, Kulturkalaset, Dans & Teaterfestivalen, Konstbiennalen, Bokmässan och Göteborgs Internationella Filmfestival är alla händelser som skapar ett inflöde av kreativa personer, idéer, tankar och möten i staden. Det skapar i sin tur nya förutsättningar att på olika sätt kunna försörja sig på sin konst eller kulturell produktion. Och starka institutioner som skapar spännande scenkonst och utvecklar museerna till nya arenor för möten och kunskap.
I en intervju i GT med Universitetets rektor Pam Fredman formulerade hon en snärtig fråga: "Vems förtjänst är det att det finns 19 caféer på Vasagatan? Studenternas"
Det är onekligen en intressant bieffekt av att Göteborg har landets största universitet. Det betyder inte bara ett uppsving för cafénäringen, utan gör det också möjligt att ha ett myllrande kulturliv over- och under-ground i staden. Bortsett från den omfattande grundutbildning och forskning som levereras och tillsammans med Chalmers, samverkan inom gymnasieutbildningar, vuxenutbildningen och Yrkeshögskolan utgör de fundamentet för kunskapsstaden Göteborg. Det är en annan sida av Göteborg - Öppen stad. Jag delar långt ifrån alla Jasenko Selimovics uppfattningar om kulturens och konstens roll, men ganska ofta kommer citatet från en GP-intervju i somras tillbaka till mig. "Göteborg är sämst när det vänder sig inåt" Det är motsatsen till öppenhet. Det är provinsialism. Det är att inte fascineras av att en nyupptäckt målning av Leonardo da Vinci visas på Eriksberg, utan att älta vem som har bestämt det.
If a finger points at the moon, only a fool looks at the finger.