Carmensitas vittra vårar

Öppningen furiös, finalen fantastisk och däremellan bra tryck hela tiden. Så skulle man lite vårdslöst kunna sammanfatta Backa teaters Carmen. Det är dock inte en ny dramaturgisk version av kärleksoperan med samma namn man bjuder på, utan samtidsteater mitt i den europeiska huvudfåran. I botten finns kärlekshistorian mellan Carmen och Don José, för säkerhets skull dubblade så att många olika konstellationer blir möjliga i de förvecklingar som finns som en tunn röd tråd genom pjäsen. Ty utgångspunkten är en helt annan, kampen mot terrorismen, byråkratiska EU-regler skanderas. Allt för att ge eftertryck åt den pluton uppmarscherande körstatister i bar överkropp och svarta jeans som får gestalta den kundgrupp på flyget som får genomgå mest förnedrande personkontroller, yngre män med utseende som komme de från Mellanöstern. Scenrummet är badrumsliknande i blankt svart kakel och dubbelexponeringarna legio, inte bara genom det dubblade huvudpersonparet, utan också genom den nu ofta förekommande filmkameran som filmar inifrån scenen och understryker särskilt dramatiska partier eller enskilda skådespelarprestationer. Anna Harling är kanske den mest klassiska Carmen-figuren, med råsensuell latinsk framtoning vilket bryter mot den germanskt uppkäftiga Frida Röhls mera dominanta utspel. Publikomröstningen på slutet leder till oavgjort, en interaktion med publiken som är rätt kul flera gånger, som när ensemblen spekulerar i vilken buss publiken ska ta hem, och till slut kommer fram till att det nog beror på vart man ska. Och den frågan infinner sig också med den här annars härligt fullödiga uppsättningen. Vart är det regissören Mellika Melani ska ta vägen med sin Carmen egentligen? Tydligen är nu dekonstruktionen det sista skriket i europeisk teater, och jag undrar i mitt stilla sinne hur filosofen Jacques Derridas textanalysbegrepp är tillämpligt på modern teater? Dekonstruktionen är ett undflyende begrepp, som inte kan användas varken som teori eller metod, utan som ett sätt att bryta sönder traditionella västerländska värden som de så kallade binära oppositionerna ont-gott, svart-vitt, kärlek-död osv. Genom att destabilisera denna dialektik försökte Derrida visa på andra läsningar av kända litterära och filosofiska verk. Det är en läspraktik som bara svårligen låter sig överföras på teaterregi. Åtminstone om den reduceras till en sorts lånande av berättelser som förändras och givits nya betydelser, moderniserats eller våldtagits. Melani är något på spåret när hon kastar in Hamlets "att vara eller inte vara"- monolog mot pjäsens slut, på tyska, engelska och norska, även kravet på nynorsk reses. Frågan om varandet (den ontologiska frågan) är kanske den fråga som Derrida egentligen vill åt med dekonstruktionen. I sin viktigaste kritiska text Glas ger han sig i kast med den tyske filosofen Hegels närvarometafysik, för att visa hur dennes storverk Andens fenomenologi vittrar i fogarna via en läsning av det antika dramat Antigone och Hegels antytt incestuösa relation med sin syster. Men Derrida lyckas inte riktig med att dekonstruera Hegel. Jag tycker också att Mellika Melani misslyckas med att dekonstruera Carmen. Och det är väl tur det. Istället blir det en het teaterföreställning som avslutades med stående ovationer. Se den. Gärna flera gånger.