Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.