Varats olidliga tyngd

Starka solister, rent av underbar sång, är mitt bestående minne från dagens premiär av Don Carlos på Göteborgsoperan. Det är lite paradoxalt, med tanke på att Verdis signum ofta är de monumentala körerna. Staffan Valdemar Holms regi är stram och fokuserad och skapar förutsättningar för just solisterna att lysa. Allra tätast är mötet mellan kung Filip (Anders Lorentzon) och Storinkvisitorn (Mats Almgren) alldeles efter pausen. Där drabbar makten samman med kyrkan med den i Spanien sedvanliga utgången; "Varför måste kronan alltid böja sig för kyrkan?", som Filip frågar sig efter storinkvisitorns uttåg ur rummet.
Ja, det kan man ju fråga sig och den kyrka som är metafysisk botten i detta drama påminner i sin svärta och Guds straffdom snarare om bohuslänska schartauaner än om jesuiter som dealar om frälsning i kloster, salonger och biktstolar under den mest kristet-fundamentalistiska våldsvågen i europeisk historia.
Bente Lykke Möllers scenografi och kostymer understryker den strama formen och starka fokuset på kärlekshistorien mellan kungasonen Don Carlos och sin styvmor drottning Elisabeth under en blek måne. Samtidigt är det just här som Holm hamnar lite för långt ifrån Schillers versdrama som operan bygger på. Detta är Holms fjärde uppsättning av Don Carlos, så valet är med all sannolikhet väl grundat. Men Schillers version diskuteras i den tyska litteraturhistorian som att pjäsen vacklar mellan att vara ett idédrama och ett politiskt drama. För mig är det inte heller någon slump att det är just maktdiskursen som fångar mest, som dialogen om kyrkans makt. Det är Filips självreflexion över sin sömnlöshet och drömmen om den eviga vilan i den dunkla gravkammaren i Escorial som verkligen berör mig och som är öppningen bakåt till Schillers starka beroende av Shakespeare. Don Carlos är för mig en sorts inverterad Hamlet.
Shakespeare fokuserar på den hemvändande prinsens existensfilosofiska kamp med sig själv om han ska hämnas sin far och ta sin plats i händelseförloppet eller resa tillbaka till Wittenberg och lämna allt bakom sig.
I Don Carlos är huvudkonflikten snarare en variant av Kung Oidipus där prinsen är på väg att döda sin far för att äkta sin (styv-)mor. Ansvaret för den filosofiska diskursens tyngd ligger snarast hos kung Filip och inte hos prinsen, i alla fall inte i Holms uppsättning, där han reduceras till en olyckligt kär yngling som sublimerar sin kärlek till frihetskampen i Flandern. Hamlets far visar sig som vålnad ungefär som Kung Karl V spökar i början och slutet av dramat.
I Staffan Valdemar Holms uppsättning av Verdis Don Carlos är Shakespeares närvaro mest påfallande genom sin frånvaro. Och det kanske är bra så, det finns alltid en risk att det blir lite för trångt på scenen. Detta är i alla händelser en mycket sevärd och njutbar föreställning. Den är som en målning av Caravaggio, på mer än ett sätt.