Ein Koffer in Berlin

Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.