Poetry is the scholar's art

På tåget till en konferens i Västerås i måndags läste jag för andra gången Anders Olssons nya diktsamling men så oändligt lätt att svara dig. Det var en händelse som ser ut som en tanke, eller rättare sagt en händelse som var en tanke. Anders Olsson är född och uppväxt i Västerås, kanske betydde det något för läsningen, för mitt sätt att närma mig orden? Den viktigaste texten, med samma namn som boken, är en blytung och svart dikt om brodern Jannes sjukdom och död, silad genom ett raster av zyprexa, olanzapin, klorpromazin, haloperidol, zuclopentixol, cisordol, "häxbrygden din död", som det står där. "Häxbrygden din död" som tas om igen, som om varje ny strof måste ta avstamp i den förra strofens sista utklingande morfem, en övervinnelse av smärtan och ordens otillräcklighet för att en sista gång sätta ljuset på Janne och hans sista stunder. "Vidöppen som en leråker som aldrig ska bära några skördar" förgäves väntan, och kamp förgäves.
I England säger man att "Poetry is the scholar's art" och litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson är en av de mest produktiva och banbrytande forskarna inom sitt fält. Han rör sig i den modernistiska lyrikens högsta sfärer; Ekelöf, Björling, Celan och lekfullt ekar ord och röster från förr bland de egna bildernas skarpa konturer. Det är lärd diktning, men samtidigt med ett direkt tilltal: "jag drar en gräns runt det liv jag lever/men gränsen är för andra/ som tar den och drar den/ likt en snara runt min hals". Det pendlar mellan andnöd och ljuskaskader som över den skimrande Neapelbukten.