Påklädd nakenhet

I August Strindbergs mest kända naturalistiska drama Fröken Julie finns kanske fulländningen av författarens skildring av den sk könskampen i en adelsfrökens metamorfos från högfärdig grevinna till betjäntens älskarinna med krossade livsdrömmar. Pjäsen är ett av den svenska litteraturens viktigare bidrag till världsdramatiken. Som så ofta är det också kvinnan Julie som är den intressanta karaktären, medan mannen Jean är en utbytbar statist utan djup, styrd av primitiva drifter och revanschbegär. Hur utbytbar, eller rent av umbärlig Jean är visar Jeanette Langert i sin nya dansproduktion Julie 3 på Göteborgsoperans Lilla scen. Julie i kubik är en tät och fysisk föreställning, där balansgången mellan närmast idrottsliga prestationer och erotiskt utspel är hårfin. På scenen, som domineras av scenografen Bente Lycke Möllers midsommarstång i form av trapets, ring och stång, som också gestaltar samma gymnastisk-erotiska klyvnad, framträder inte mindre än tre olika Julie, som var för sig gestaltar olika sidor i Fröken Julies personlighet. Där finns den romantisk-flickaktiga midsommarjäntan med blomsterkrans, den klassiskt-balletinspirerade unga kvinnan och den mer erotiskt utspelande mogna förförerskan, som var för sig och tillsammans ger ett tredimensionellt spektrum av Fröken Julies individuationsprocess. Det är en stark upplevelse och ytterligare en framgång för operaballetten, under ledning av Johannes Öhman, som visar att det är möjligt att spela djärvt, smalt och innovativt också på Göteborgsoperans scen, samtidigt som den bredare Guys and dolls fyras av vägg i vägg.