Kaputt oder nicht?

Ett tag har jag sneglat på en bok som kom ut i somras, Kaputt av Curzio Malaparte, och jag började läsa den för någon vecka sedan. Malaparte var en minst sagt excentrisk person. Hans egentliga namn var Kurt Erich Suckert och han var en italiensk publicist och fascist, som efter en tid hamnade i onåd hos Mussolini och blev deporterad, för att efter kriget bli vänsterradikal. Han grundade sportjournalistiken i La Stampa på 30-talet och blev krigskorrespondent för Corriera della Serra under kriget. I ett mycket genomarbetat förord skildrar Mikael van Reis denna märkliga människas sällsamma liv.
De olika reportagen från krigets fronter och den nästan obehagliga närheten till krigsherrar och tidens celebriteter visar ögonblicksbilder som ibland är rent fasansfulla i sin pregnanta exakthet.
Ännu mer förbryllad gör det mig att jag hela tiden kommer tillbaka till en kort skildring av Stockholm, sedd med den sydeuropeiska gästens blick;
I dunklet efter de första solnedgångarna fick den kvinnliga fägringen något mystiskt och hemlighetsfullt över sig. Kvinnorna gled förbi likt gyllenblå kometer på gatorna som var försänkta i ett blått ljus, under en himmel som blekt siden, i en luft upplyst av husfasadernas vita reflexer. Deras leende var svalt, deras blick extatisk och oskyldig. Paren som satt med armarna om varandra på bänkar i Humlegården, var som en perfekt upprepning av paret i Festlig scen av Josephson. Himlen över taken, husen längs havet, segelbåtarna och ångbåtarna förtöjda vid Strömmen och längs Strandvägen hade samma turkosblå färg som porslinet från Marieberg och Rörstrand, havets turkosblå mellan skärgårdsöarna eller i Mälaren vid Drottningholm eller skogarna vid Saltsjöbaden, de turkosblå molnen över taken vid slutet av Valhallavägen; det blå som finns i det vita i norr, i snön i norr, i floderna, sjöarna, skogarna i norr.......
Det är förstås krigsskildringarna som är huvudnumret i denna reportagebok. Kanske är det just därför som det där solstänket i Strömmen blänker alldeles extra i mitt medvetande. Det är reflexer i vattnet också från Axel Munthes och Malapartes Capri, en longitud mellan europeiska ljuspoler - middagshettan och skymningsglittret.